Kreditvärdighet, för t.ex. gränspendlare i Norden

Problematiken finns rimligtvis i hela EU och rör det faktum att kredituppgifter (t.ex. inkomster och betalningsanmärkningar) för en gränspendlare som bor i ett land och arbetar i ett annat inte registreras i bosättningslandet, vilket gör det problematiskt för pendlaren att styrka sin kreditvärdighet i förbindelse med att t.ex. få ett kreditkort, banklån och telefonabonnemang (se exempel nedan).

Information

Serienummer
14-046
Berörda/drabbade länder
Danmark
Färöarna
Finland
Grönland
Island
Norge
Sverige
Åland
Kategori
Näringsliv
Status
Avskrivet
Prioriterat av gränshinderrådet
Nej

Det grundläggande problemet handlar om avvägningen mellan dels i individens rätt att fungera över gränserna, dels företagens rätt att bedöma om en person går att lita på finansiellt (är kreditvärdig). Datainspektionen uppger att problematiken både är välkänd och vanligt förekommande. Upplysningscentralen (UC) ger även stöd åt denna bild. Det är sannolikt så att problemet även är omfattande i andra nordiska länder och speciellt i regioner där rörlighet över gränserna är vanligt.

De enskilda företagens och/eller kreditupplysningsföretagens avvägningar

Varje företag har sina egna regler för när en köpare ska anses vara kreditvärdig (DO: Ingen teckning i diskrimineringslagstiftningen, se § 9). Det är inte bara kreditupplysningen som ligger till grund för om en person ska få köpa en viss vara/ tjänst. I praktiken baseras dock en absolut majoritet av beslut rörande t.ex. lån eller avbetalningar på kreditupplysningar.  Att ta reda på vilka faktorer i en kreditupplysning som vägs in i ett ärende är relevant eftersom olika länder har olika system kring hanterandet av dessa uppgifter samt olika system som stadgar vilka uppgifter som över huvud taget finns att tillgå. Enligt uppgift räknas ofta en persons kreditvärdighet ut utifrån vissa givna kreditmallar (formel). Dessa är dock konfidentiella. I praktiken etableras någon form utav prioritetsordning där ofta t.ex. betalningsanmärkningar väger tungt.

Sammanfattningsvis är det i förlängningen alltid den enskilda företagaren som bestämmer när han/hon anser att en kund är kreditvärdig så länge det inte motiveras med något inom ramen för diskrimineringslagstiftningen (kön, hudfärg etc.). I den nordiska kontexten är det krångliga att man har olika kreditupplysningssystem, vilket försvårar och sätter t.ex. Svenska kreditmallar ur spel.

Exempel

Johan bor i Sverige, men arbetar i Danmark. Han vill köpa vitvaror på avbetalning i Sverige, men kan inte det eftersom affären inte kunde få fram aktuella uppgifter i Sverige då de skulle ta en kreditupplysning på honom (han tjänar ju sina pengar i Danmark). Han kan heller inte få banklån för att köpa vitvaror, då han har bott i Sverige i under ett år. Svenska banker kräver bosättning i Sverige i minst ett år för att kunna bevilja banklån. 

Kreditupplysningar över gränser

Enligt uppgift kan kreditupplysningsföretag mot viss betalning göra kreditupplysningar över gränser. Problemet är dock att företag som regel antingen inte känner till denna möjlighet, eller inte är villiga att ta den extra kostnad eller det besvär som krävs för att göra det. Det handlar mycket om vart man vänder sig till, det enskilda företaget/kreditgivaren tar själv ställning till huruvida kreditupplysning ska hämtas in från annat land. I många fall kan man bara köpa varor på avbetalning om man är skriven i Sverige (Ex: Handelsbanken finans). En annan del i problemet har att göra med företag och enskilda säljare ofta har en ganska stelbent syn på vem som är kreditvärdig och dessutom kanske hämmas av ett standardiserat digitalt försäljningssystem (som fallet med de stora hemelektronikkedjorna). I en del fall skulle sannolikt ökad information avhjälpa i situationer där t.ex. en säljare möter en kund med ett tomt svenskt kreditutdrag. Kunden kan i vissa fall lösa situationen genom att vända sig till en annan aktör/ett annat företag. Det skall dock framhållas att vissa företag (enligt UC ganska få) även värderar denna typ av aktivitet som registreras hos enskilda kreditupplysningsföretag som förfrågningar och kan underkänna en kund pga. att denne gjort för många under ett visst tidsintervall. Det finns dock inget utbyte mellan kreditupplysningsföretagen gällande förfrågningar. Kreditupplysningar från utlandet måste göras på begäran av företaget/kreditgivaren och görs inte på eget initiativ av kreditupplysningsföretaget.

Alla kreditupplysningssystem är uppbyggda för att vara nationella. För att kräva in en upplysning från utlandet krävs att det landets lagstiftning följs. I Sverige krävs ”legitima skäl” för att lämna ut kreditupplysningar om en individ (dock inte företag). Norge och Sverige har relativt lika system. I de danska och finska systemen registreras enbart kreditanmärkningar (negativa upplysningar). I Finland har en ny lag om ett positivt kreditupplysningsregister trätt i kraft 1.8.2022. I registret samlas uppgifter om privatpersoners krediter och inkomster, Registret tas i bruk från och med våren 2024 i två faser. Till en början innehåller registret endast uppgifter om konsumentkrediter, men från och med våren 2026 kommer det att omfatta även krediter som beviljats privatpersoner för andra ändamål än konsumtion. 

Förloppet

1. Kund: vill köpa vara/tjänst eller låna som kräver kreditupplysning

2. Företag: skickar ärendet vidare

3. Kreditgivare: tar ställning till om kunden ska få låna pengar eller ej genom att beställa en kreditupplysning och kalkylera enligt sina kreditmallar (Här finns aktörer som Handelsbanken Finans, IKANO-banken samt Resurs bank).

4. Kreditupplysningsföretag: skickar kreditupplysningen till kreditgivaren, de har möjlighet att mot betalning ta in från utlandet.

Sammanfattningsvis är kreditupplysningssystemen i allra högsta grad nationella och dessutom högst fria då de bygger på principen att företagen själva har rätt att bedöma när de anser att en kund går att lita på. Systemet med att kräva in uppgifter från grannländer verkar inte tillhöra praxis och det ligger då ofta på kreditgivaren (banken) som t.ex. en enskild affär är knuten till att få fram dessa uppgifter.

Vem berörs av problemet?

Gränspendlare och andra personer som har sin huvudsakliga inkomstkälla utanför bosättningslandet.

Förslag till lösning

Det följer av artikel 9 i konsumentkreditdirektivet (2008/48/EG) att varje medlemsstat ska vid gränsöverskridande krediter se till att kreditgivare från andra medlemsstater bereds åtkomst till databaser som används i den medlemsstaten för att bedöma konsumentens kreditvärdighet.  Direktivet har införlivats i EES-avtalet och gäller därmed även i Norge och Island.

Den juridiska sidan av problemet anses vara löst. Det kommer därför att vara upp till de olika aktörerna att använda sig av möjligheten till gränsöverskridande utbyte av kreditinformation. Enligt informationstjänsterna (status år 2022) uppkommer det emellertid fortsatt omfattande problem när det gäller pendlarnas kreditvärdighet, och frågan har en koppling till bland annat personnummer (t.ex. UC kräver personnummer och godkänner inte samordningsnummer). Gränshinderrådet har diskuterat frågan och beslutat i juni 2022 att avskriva ärendet med motiveringen om att även om det juridiska är på plats finns det problem i verkligheten som Gränshinderrådet inte kan arbeta med. Ärendet ska därfor betraktas som avskrivet och inte löst.

Senast granskad av
Erhvervsministeriet DK 23.09.2020 / Justitieministeriet FI 03.10.2022 / Barne- og familiedepartementet NO 06.10.2022 / Justitiedepartementet SE 14.09.2022 / IS 03.12.2019 / AX 15.10.2020 / GL 12.11.2020