Carl Jóhan Jensen: Eg síggi teg betur í myrkri

Carl Jóhan Jensen
Roman, Sprotin, 2014

Titeln på Carl Jóhan Jensens roman Eg síggi teg betur í myrkri, är ett citat från Emily Dickinsons dikt I see thee better – in the Dark. Diktradens paradox pekar på romanens dubbla lager: handlingens och idéns.

Inspirationen till romanens huvudperson är den isländske poeten Einar Benediktsson (1864-1940) som, utöver att vara diktare, också var en man med stora nationella visioner om vad han kunde uträtta för en modernisering av Island. Hans planer för utveckling av Islands industri fick ett oblitt öde, men de hade inte desto mindre sin upprinnelse i en storslagen vilja. Och med romanens upprepade hänvisningar till Schopenhauers filosofi, är det uttryckligen föreställningen om viljan och varat som är en underliggande berättelse. Einar Benediktsson översatte dessutom litteratur till isländska från andra språk, och i romanens kontext är det av betydelse att nämna att han översatte Henrik Ibsens Peer Gynt, som på isländska kom att heta Petur Gautur.

I romanfiktionen heter huvudpersonen Benedikt Einarsson och historien tar sin början den 25 augusti 1939 ombord på s/s Lyra på väg norrut från Bergen. Romanens komposition är fragmentarisk, hoppande mellan tidsperioder, än i realistiska tillbakablickar, än i mer drömaktiga beskrivningar. Men den centrala förankringspunkten är ögonblicket på Lyras däck.

Precis som utvecklingsromaner gör, lägger även denna roman vikt vid att belysa det släktmässiga ursprunget, och i dess första del får vi en beskrivning av fadern Einar Thorsteinsson, tjänsteman ("sysselmand") och alltingsman, och frú Ása, modern, och deras liv och samliv.

Benedikt, romanens huvudperson, som är uppfylld av nationalkänsla och inspirerad av den industriella revolutionens tankar om det moderna samhället, har stora planer på att bygga hamnar, elverk och fabriker för att väcka Islands vilja och förmåga till självständighet. Med dessa planer reser han ut i Europa för att väcka intresse och hitta finansiering för att förverkliga planerna. Han besöker bland annat London, Paris och Berlin, och i skildringen av hans liv där ingår det många historier, några mörka och våldsamma, andra roliga och ironiska, alla dock tämligen fantastiska, berättade med en väldig känsla för detalj och drama. Berättelsen anspelar på det groteska, men även på de känsliga poetiska ögonblicken.

Benedikt har, liksom förebilden Einar Benediktsson, översatt Peer Gynt till isländska, och det välkända skådespelet ligger som ett slags grundform i romanen. Benedikt och Peer liknar på många sätt varandra och har gemensamma öden. De står båda i tidens motstridiga strömningar, den avtagande romantiken och det nya – moderniteten och det industrialiserade samhället. Den strömning som driver dem är romantiken, men den värld som möter dem på vägen är en helt annan än romantikens. Romanens underliggande berättelse om vilja och smärta kommer bland annat till uttryck i smärtsamma möten med en oundviklig verklighet. Benedikt reser således genom tiden och historien och är till sist en dödstrött man. I solstolen på Lyras däck återupplevs allt det han råkat ut för i livet, och när Helga går ut på däcket och ändar hans liv, ligger det ett målmedvetet lugn, men också medkänsla och barmhärtighet över gärningen. Själva dödsögonblicket på Lyras däck är poetiskt storslaget.

Språket i romanen är helt och fullt författarens eget poetiska språk. Ett konstverk i sig. Poetiskt språk är ett språk som öppnar dörrarna till det som är annorlunda och mer än bara det att genomgå ett historieförlopp. Varje ord är slipat i strävan efter att framkalla ljus och skuggor, änglar och djävlar, som inte är närapå så synliga i ett slitet vardagsspråk. Romanen bär språkliga spår av att författaren är poet, kanske först och främst det, och att gränserna mellan genrerna dikt och roman inte förefaller att vara så viktiga för honom när det gäller det språkliga uttrycket i verket.