Kirsten Thorup
Kirsten Thorup debuterade 1967 med diktsamlingen Indeni – Udenforoch firar alltså sitt 50-årsjubileum som författare i år. Thorup har skrivit i alla genrer, men det är framför allt som författare till en rad djupa, exemplariskt aktuella och socialt engagerade romaner som Lille Jonna (1977. Lilla Jonna, Norstedt 1980, övers. Ingamaj Beck och Anita Båge), Himmel og helvede (1982. Himmel och helvete, Norstedt 1984, övers. Ann-Mari Seeberg), Den yderste grænse (1987. Den yttersta gränsen, Norstedt 1988, övers. Ann-Mari Seeberg) och Bonsai (2000. Bonsai, Norstedt 2001, övers. Ann-Mari Seeberg), som hon har satt en bestående prägel på nyare dansk litteratur.
Romanerna har gett sina många läsare en spegel där vi (som Shakespeares Hamlet säger) har kunnat se vår egen tids form samt de krafter som har skapat den formen. Romanerna skildrar den enkla människans invecklade liv, och denna människas lika invecklade sociala relationer – både till sina närmaste och till samhället, som hos Thorup alltid kräver sitt. Romanerna ger ofta röst åt dem som annars inte blir hörda, de svaga, de marginaliserade, de “felaktiga”, och så är fallet också i den nya romanen Erindring om kærligheden. Huvudpersonen Tara står egentligen inför ett genombrott som Hamlet i en experimenterande uppsättning av pjäsen, men backar ur engagemanget för att bland annat kasta sig in i ett arrangerat äktenskap med en asylsökande, och Taras liv blir därefter som en planlös rutschkanetur. Hon är, likt Hamlet, fångad i obeslutsamhet när det gäller hennes eget liv. I gengäld räcker hon konstant ut sin hand till samhällets utsatta – trots att hon på sitt vis är lika utsatt och hjälplös som de hon hjälper. Tara får lite oplanerat dottern Siri, och moderskapet är en uppgift som hon har svårt att klara av. Romanen följer deras förhållande genom ett antal år: ett hjärtskärande och skoningslöst förlopp, där frågor om det nära och det svåra, rättigheter och plikter, det privata och det politiska – och inte minst kärlekens styrka och pris – behandlas i en ständigt allt djupare form. Vi når till den yttersta gränsen – och ut över den. Tara hamnar till slut på gatan i dagens Köpenhamn. Men historien slutar inte här. Siri har under tiden blivit en politiskt engagerad performanskonstnär, och Erindring om kærligheden för också en stor försoning med sig i en mother/daughter-performans, där det feministiska perspektivet på ett rörande vis förlöser den spända relationen.
Att beteckna Erindring om kærligheden som en mor/dotter-roman är dock både rätt och fel. Rätt, för att Tara och Siris relation är villkorslös kärlek. Fel, för att romanen med sitt breda och detaljerade samtidsperspektiv också handlar om alla de relationer som definierar oss. Och kanske i synnerhet de relationer, som vi vägrar att gå in i – t.ex. relationen till den rom som varje dag står och tigger utanför affären
Erindring om kærligheden är även i det perspektivet en kolsvart, men oändligt nyanserad och klok roman. Den lodar djupet, vårt gemensamma djup, så som endast verklig litteratur kan göra.