Minna Lindeberg och Jenny Lucander (ill.)

Vildare, värre Smilodon
Minna Lindeberg och Jenny Lucander (ill.): Vildare, värre, Smilodon. Bilderbok, Förlaget, 2016

Med Minna Lindeberg (f. 1968) och Jenny Lucanders (f. 1975) Vildare, värre, Smilodon kliver finlandssvensk bilderbok in i en ny era.

Skådeplatsen är ett dagis där det handlar om att både anpassa sig till och utmana kollektivet. Dagismiljön ger utrymme för att gestalta mångfald och att beröra samhällsfrågor på ett drabbande sätt. Lindebergs texter har tidigare bildberättats av flera olika illustratörer. Exempelvis Liisa Kallios milda pastellvärld i Pappa född lejon (2006) ger ett helt annat intryck än då Linda Bondestam eller som nu Jenny Lucander gör färgrika, nyanserade bilder. Lucander är en av konstnärerna som lyfts fram i den ambulerande bilderboksutställningen BY. Hon har illustrerat Sanna Tahvanainens Dröm om drakar (2015), nominerad till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2016, Flickan som blev varg av Sofia Hedman (2014) och Singer (2012) av Katarina von Numers-Ekman. I Vildare, värre, Smilodon skapar Lucander en fyllig och nyansrik personteckning med subtila uppslag där övergångarna mellan yttre verklighet och inre leklandskap är sömlösa. Hon upplöser rumsuppfattningen och bemästrar skickligt bilderbokens konventioner. Lindebergs text fungerar som ett partitur som Lucander med finess orkestrerar. Lucanders illustrationer och bildspråk utmanar boken igenom Lindebergs text i en dynamisk dialog.

Mötet mellan två självständiga konstnärer sprakar och ger läsaren och åhöraren glädjen att förstå och upptäcka berättelsen själv och på flera plan samtidigt. 

Om konsten att smälta in eller smälla av

Bokens flickor, den utlevande Annok Sarri och den eftertänksamma Karin Bergström, är uppslukade av sin vänskap. Att de nämns vid sina fullständiga namn är en markering för att här minsann intas barnperspektiv med råge. Dagispersonalen mysfikar och förhåller sig förstrött till vad barnen gör. Tills Annok löper amok och dänger en docka i en spegel så det regnar splitter. Dialogen mellan personalen och flickorna är talande:

”– Vad tänker du på Annok Sarri? undrar Marianne. Tänker du överhuvudtaget?

– Nä, bara på skit tänker jag! skriker Annok.

– Det är snyggt med splitter, det liknar ett bankrån, säger jag för att trösta Annok.

Men min röst böjer sig så lätt för oljudet från dom vuxna.”

Lindeberg skriver stramt, med precision. Att Annok är namne med den norsk-samiska författaren Annok Sarri Nordrå som skildrat en sameflickas assimileringsprocess är en detalj i boken som pekar mot en diskussion om etnicitet och ursprung. Efter sitt utbrott flyttar bokens Annok mycket riktigt till Lappland, till Karigasniemi, Utsjoki.

Klasskamp och feminism bright

Till det nyskapande i Vildare, värre, Smilodon hör de utpräglat klassmarkerade personerna. Annoks pappa med sin keps och buttra uppsyn och Karins mamma med knallrosa eller grönt hår och fullproppade Lidl-matkassar bryter med det medelklassperspektiv som dominerar nordisk bilderbok. Hemma hos Karin ligger ett nummer av kvinnotidskriften Astra på bordet, där Åbokonstnären Iiu Susiraja, känd för att iscensätta fetma och hushållsuppror i sina fotografier, visar korvfinger åt betraktaren, vilket gör persongestaltningen mer komplex.

Bildberättelsen tar spjärn mot samtida och konsthistoriska traditioner i och med sina dekorativa element. Vissa uppslag påminner rent av om Joseph Frank-tyger. Genom samspelet med både kvinnliga konstnärskap och konstvärlden i övrigt vidgar boken sina beröringsytor. Det är också tidstypiskt att boken så starkt präglas av ett generationsöverskridande tilltal, eftersom den riktar sig lika mycket till barn som till vuxna. Kärnan utgörs av en rafflande skildring av vänskap och saknad.

Lindeberg leker in en spännvidd i flickornas gemensamma värld genom Karins naturvetenskapliga läggning. Exempelvis blir forntidsdjuret Smilodon, den sabeltandade tigern, sinnebild för den förändring flickorna genomlever. På det avslutande uppslaget samexisterar Karins storstadsvardag med Annoks i Utsjoki, där norrskenet vilar över himlen i en storslagen vision över livet på våra norra breddgrader och över hur längtan och samhörighet upphäver avstånd.