Rakel Haslund-Gjerrild

Eros, begär och mänsklig strävan: I Rakel Haslund-Gjerrilds konststycke till roman Adam i Paradis (inte översatt till svenska) uppenbarar sig ett djupt insiktsfullt porträtt av en förnimmande människas livsvilja inför läsarens ögon. En människa som samtidigt befinner sig i marginalen och i alltings centrum.

Rakel Haslund-Gjerrild debuterade 2016 med den stilsäkra, realistiska novellsamlingen Øer och utgav 2020 den oroväckande, klimatdystopiska undergångsromanen Alle himlens fugle. Med sin exofiktiva roman Adam i Paradis visar hon att hon uppenbart kan skriva allt hon föresätter sig.

Konstmålaren Kristian Zahrtmann (1843–1917) intar en säregen plats i den danska konsthistorien och finns nu även som en markant litterär fantasi i Rakel Haslund-Gjerrilds roman Adam i Paradis. Men det krävs inga särskilda kunskaper om vare sig målaren eller hans samtid för att läsa romanen. Kristian Zahrtmann existerar genom Rakel Haslund-Gjerrilds suveräna berättarkraft. Och som hon kan berätta!

Året är 1913, precis på tröskeln till första världskriget, och Kristian Zahrtmann är vid romanens början i färd med att omvandla sin ateljé i sitt hem i Köpenhamn till en frodig och grön Edens lustgård med träd och palmer, lånade från botaniska trädgården. Han förbereder sig på att måla Adam keder sig i Paradisets have – tavlan som romanen lånar sin titel ifrån. Det är ett porträtt av en vacker, välskapt, naken man, upp mot vilkens nästan ohöljda kön en orm slingar sig. Det dryper av sensualitet. Av erotik. Färgvalet är explosivt, överraskande. Så är det i porträttet av Adam, och så är det i Rakel Haslund-Gjerrilds text.

Hennes språk är både ymnigt och lätt, mättat och vekt, det är synestesiframkallande, som här: ”Duften af citrus gør rummet orange”. Språket bjuder på en rikedom av variationer. Romanen är en skattkammare av metaforer, lekande och skälvande. Rakel Haslund-Gjerrild förmår att både föra oss tillbaka i tiden och skriva som om allt är nytt och fräscht. Den historiska verkligheten begränsar henne inte, den verkar snarare ha gett henne tillgång till en reservoar av kreativ frihet. Hon är historiens, men i särskild grad diktkonstens förvaltare. Hon lånar oss ögon och ett språk att förnimma med.

Det är karakteristiskt för romanen att den använder sig av dubbelbundenheten som ett grepp. Kristian Zahrtmann, som är romanens jag-berättare, är skämtsam och provocerande, kraftfull och fåfäng, känslig och självsäker, frambrusande och gåtfull. Det är inte gråtonerna som präglar porträttet, även om tiden håller på att gå huvudpersonen förbi.

Om åldrandet skriver Rakel Haslund-Gjerrild skoningslöst och vackert. När vi möter den 70-årige Zahrtmann har han för länge sedan erkänt att han inte är född i går. Tiden har satt sig i kroppen, leverfläckarna invaderar hans kropp, han ”dalmatiniseras”, som Haslund-Gjerrild skriver. ”Jeg tager mig selv i knoglerne og trækker mig op, hvirvel for hvirvel.” Men romanens förfallsmotiv genererar även en spänning. Trots att kroppens ruinerade landskap skapar en längtan efter det som var, så är Kristian Zahrtmann inte blott tillbakablickande – det ligger också en längtan efter något mer som en porlande underström i romanen. Längtans sug skapar en livfull strävan.

Och det är särskilt det osagda som Rakel Haslund-Gjerrild elegant lägger in som en drivkraft i romanen. ”At have et spejl i sit hjem. Hvilken hæslig idé.” Inte allting tål dagens ljus. ”Kun glæderne og de små sorger bør man dele med hinanden, livet må man selv bære på.”

Som konstnär var han queer – han stack ut konstnärligt i sin samtid – men om hans liv på gränsen av tidens sexualmoral går det inte att tala. I romanen är det bara ögat som får lov att vidröra. Rakel Haslund-Gjerrild korsklipper raffinerat mellan fiktionen och historisk dokumentation som avslöjar Den Store Sædelighedssag, som utspelar sig i Köpenhamn 1906–07. Här blir flera framträdande män dömda för umgänge med manliga prostituerade. Särskilt återgivningen av Johannes V. Jensens krossande ondskefulla krönika om Herman Bang skär sig in i läsaren. Textpassagerna understryker att mot folkets dom har man inget att komma med. Det är mot den bakgrund som författaren låter oss förstå, att Kristian Zahrtmanns antagligt öppna sexualitet måste stanna vid antydningar. 

I Adam i Paradis förenar Rakel Haslund-Gjerrild den klara tanken men den känslomättade. Hon ger oss tillgång till en människa, vars törst efter meningsfullhet suddar ut en värld som, enligt Haslund-Gjerrilds egen formulering, framstår som en urblekt servett.