Vigdis Hjorth

Vigdis Hjorth har i flera decennier hört till de viktigaste författarna som skriver på norska. Likväl har något skett under de senaste åren. Hon har fått flera läsare, flera översättningar till flera språk, flera priser, men många kritiker skulle också säga: Hon skriver ständigt bättre böcker.

Er mor død (Är mor död, Natur & Kultur 2021, översatt av Jens Hjälte) är en hektisk, intensiv roman som samlar i sig många av de Hjorths centrala ämnen – frigörelse och strid i nära relationer, frågor om vem som äger en berättelse, vems blick som ska vara styrande och hur man blir hörd – i ett förtätat kammarspel.

Romanen handlar om Johanna, som är bildkonstnär. Trettio år innan handlingen tar sin början fattade Johanna ett val: Hon flyttade till USA, där hon har utvecklat konsten, fått familj och barn. Sin mor och resten av familjen i Norge har hon inte talat med på många år, och det som först verkade som en oskyldig brist på kontinuitet i kontakten har vart efter blivit till ett ömt sår.

När hon flyttar hem till Norge, ringer hon på impuls modern, tänker att knutarna kanske går att lösa upp om man bara tar ett första steg. Men modern vill inte ha kontakt och ju mer hon strider emot, desto mer växer Johannas nyfikenhet till en besatthet, där hon ligger i buskarna utanför sin mors hus och spionerar på henne, följer efter henne från butiken. I korta, hektiska kapitel berättade i jagform stiger romanen i emotionell intensitet medan den utforskar det som sker med oss vid förlust av nära relationer: bilden av den man inte längre har växer till en egen skepnad, nästan mer levande i fantasin. Och Johanna vet det själv: ”Jeg dikter mor med ord!”. 

Konflikten i Johannas familj har inte en tydlig kärna, utan det handlar om en grundläggande oenighet om den gemensamma förhistorian, om familjens inre liv. Modern och systern har en version, Johanna en helt annan. Er mor død är delvis inspirerad av Arne Garborgs Den burtkomne Faderen (1899; nyaste svenska översättning Den förlorade fadern, Atlantis 1985, översatt av Lars Andersson). Som i Garborgs roman har Johanna rest till USA för att finna friheten – en frihet som hon bland annat har använt till att göra konst om familjerelationer. Men hon har tänkt att verk som ”Barn og mor 1” och ”Barn og mor 2”, lyfter frågorna till ett allmänt plan, och kan först inte förstå det när modern och systern är upprörda över det som de anser är en negativ framställning av konstnärens egen familj. Passagerna om förhållandet mellan konst och liv – där det inte alls är säkert att det är konstnären som har de enda tungt vägande poängerna – är lätta att läsa i förlängning av den debatt om levande modeller som uppstod i kölvattnet av Hjorths roman Arv og miljø (2016; Arv och miljö, Natur & Kultur 2018, översatt av Ninni Holmqvist).

Men detta handlar inte bara eller först och främst om konst. Det lite outgrundliga sättet skadan har skett på – man höll kontakt tills man gradvis inte gjorde det mer – undersöker dynamiken i familjära relationer med en blick för omedvetna mekanismer som inte alltid går i samma riktning som de uttalade orden. Utforskningen av fantasierna vi har om människor som inte längre är en del av våra liv – hur vi skapar varandra med ord och bilder – kan gälla alla typer av relationer, och romanen skildrar även hur kort det är mellan det beroende som kärlek skapar, och det totala raseriet som kan följa av en avvisning. Vad den andra parten, den man bara har drömmar eller mardrömmar om, gör, blir föremål för det största intresse: ”Fordi vi er mytologiske størrelser for hverandre og fordi vi er fiender, hvem er ikke nysgjerrig på sin fiende.”

Om mor inte är död i konkret bemärkelse, så är romanen en sällsynt intensiv skildring av att människor som har varit mycket nära, kan bli som levande spöken för varandra, också långt innan den fysiska döden. Johanna vet att hennes bilder av systern och modern är hennes egna, och kanske inte har så mycket gemensamt med de verkliga människorna som finns bakom de roller hon har gett dem i sin inre teater: ”De er begge på så stor avstand at jeg ikke er i stand til å se dem, jeg plasserer i stedet et par spøkelser på det stedet jeg innbiller meg at de er.”

Är mor död frågar romanens titel – men utan frågetecken. Själva berättelsen är pepprad med frågor, men det är även en roman som öppnar för att till och med de krassaste konstaterandena kan vara försök till ett samtal, och för att det inte är givet att den ena partens föreställningar är sannare än den andras. 

Såsom Johanna följer sin egen nyfikenhet med en obönhörlig konsekvens, följer romanen också i formen denna drift mot att uppsöka det allra svåraste och konfrontera det. Romanen bygger upp sig mot ett crescendo av en slutscen, där en helt vanlig lägenhet blir arena för den stora mytologiska kampen mellan världsbilder som kolliderar. Med Er mor død har Vigdis Hjorth skrivit en oförglömlig roman om de närmaste och svåraste av relationer.