Nordiska rådet fyller 70 år – fortsätter jobba för nordisk nytta

Knappt ett år efter utrikesministrarnas möte samlades Nordiska rådet till sitt första officiella möte i Christiansborg i Köpenhamn, den 13 februari 1953. På plats var bland andra den danske kungen Frederik IX och självfallet den tidigare danske statsministern, Hans Hedtoft, som var en av eldsjälarna bakom projektet och som också valdes till Nordiska rådets första president.

Rådets första möte följdes med stort intresse. Det var en högtidlig dag, och snudd på historisk om man får tro dem som höll tal på mötet. Så här sade till exempel Nils Herlitz, ordförande för den svenska delegationen:

- Även om man har klart för sig att det endast är framtiden som kan avgöra vad som har tyngd och betydelse i historien och sålunda säkert bedöma på vad sätt denna dag är historisk, kan man inte undgå at se den i historiskt perspektiv. Vad som göres i dag är ett försök av folkstyrelsen i våra nordiska länder att på ett varaktigt sätt sträcka sig utöver landgränserna, gripa in i Nordens liv, sade Herlitz enligt protokollet från rådets allra första möte.

Men det fanns smolk i bägaren i starten. Endast Danmark, Island, Norge och Sverige var med från början. Finland saknades. Skälet var hänsyn till Ryssland, som hyste misstankar om att Finland skulle orientera sig mot ett samarbete med Natoländer.

Att Finland var mer än välkommen med i klubben rådde det ingen tvekan om. Det visar inte minst en artikel i Nordens tidning, medlemstidning för svenska föreningen Norden, som var på plats och rapporterade från Nordiska rådets första möte.

”Enligt rådets stadgar kan Finland vinna anslutning när helst landet önskar det. Tills en sådan anslutning blir möjlig är det angelägnare än någonsin att allt göres för att banden mellan Finland och de övriga länderna inte bara hålles obrutna utan knytas ännu fastare än förut”, skrev tidningen.

Och visst blev det möjligt. Finland anslöt sig 1955. Och i dag är också Färöarna, Grönland och Åland med som fullvärdiga medlemmar.

I dag, 70 år efter att Nordiska rådet föddes, är det hög tid att se på vad samarbetet uppnått.

Det finns en del självklara milstolpar. Den nordiska passunionen från 1954 är utan tvekan det viktigaste resultatet under åren.

Men en hel del har kommit till efter det. Till listan kan bland annat läggas den gemensamma arbetsmarknaden, nordiska näringsrekommendationer, den fria rörligheten, Svanmärket, det unika nordiska energisamarbetet, Nordgen med frölagret på Svalbard, det nordiska utbildningsprogrammet Nordplus, Nordjobb som ger unga jobb i ett annat nordiskt land och samarbete inom kultur på ett otal områden.

Alla landvinningar kan i ärlighetens namn inte tillskrivas Nordiska rådet. Också Nordiska ministerrådet, som är regeringarnas samarbetsorgan, har arbetat för samma frågor och många lösningar är resultatet av ett samarbete.

Gör vi en tidsresa tillbaka till 1950-talet ser vi att en del frågor från den tiden fortfarande känns igen i dag. På sitt första möte diskuterade Nordiska rådet bland annat ”näringsrättsliga, sociala och juridiska rättigheter” på tvärs av de nordiska gränserna, samt en fråga som faktiskt är löst, en bro/tunnel över Öresund.

Fortfarande i dag jobbar de 87 medlemmarna i Nordiska rådet aktivt med att ta fram lösningar som ska göra vardagen för nordiska invånare ännu bättre, särskilt när det gäller att öka möjligheterna till att verka smidigt över gränserna.

På senare år har dessutom utrikes- och säkerhetspolitik blivit ett allt viktigare område för Nordiska rådet efter att ha varit tabu i flera decennier. Rådet lyfter starkt fram demokratiska värderingar och tar också ställning i utrikespolitiska frågor.

Bland invånarna finns det fortsatt en stark efterfrågan på nordiskt samarbete. Hela 86 procent av nordborna anser att samarbetet är viktigt, enligt en undersökning från 2021.

Nordiska rådets nuvarande president Erkki Tuomioja, som har varit medlem i rådet sedan 1970 med avbrott för den tid han varit minister, ser rådet som en viktig politisk arena.

- Det nordiska samarbetet är mycket populärt bland nordborna, så vi har ju en plikt att infria förväntningarna och se till att det ger resultat. Vi ser också att våra länder står inför liknande utmaningar på många samhällsområden. Här spelar Nordiska rådet en viktig roll som en arena där vi kan byta erfarenheter och lära av varandra, men också en arena där vi kan komma med konkreta förslag på nordiska lösningar som gagnar våra medborgare.

Resultat var något som också Nordens tidning var inne på i sin mötesrapport.

”Vi i föreningen Norden vill tro att man skrev historia i Köpenhamn. Om det verkligen var fallet kan endast framtiden utvisa. Det nordiska rådets tillkomst är i och för sig en glädjande tilldragelse men det är resultaten vi vill se”.