Fredrik Prost

Fredrik Prost

Fredrik Prost

Fotograf
Portrætfoto: Rebecca Lundh
Fredrik Prost: Leŋges hearggi Sáhčal fatnasa. Personlig berättelse, DAT, 2023. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2024.

 

Motivering:

Leŋges hearggi Sáhčal fatnasa ("Spänn för härken, skjut ut båten", inte översatt till svenska) är ett mångfacetterat konstverk. Det är både en vägledning till samisk traditionell andlighet och en vackert diktad och ornamenterad vetenskaplig berättelse som inte har berättats tidigare – hur ta tillbaka det som man har fått höra är för länge sedan förlorat: bruket av samiska trummor och samernas naturtro. I boken berättar Fredrik Prost – som är utövare av duodji, samisk hantverkstradition – om samiska värderingar och andlighet, som han har utforskat i hela sitt vuxna liv. Han berättar hur han som ung blev utvald och om sitt sökande efter kunskap. Som en ram runt sin berättelse har han flätat in historiska fakta, information från samtidens källor, och även poesi. 

 

När boken utkom sa professorn i samisk kultur och litteratur Harald Gaski följande: “Nu blev en ny Johan Turi född för samerna”. I likhet med Turi använder Prost ett vetenskapligt sätt för att berätta om sina erfarenheter i prosaform. Berättelsen börjar med en händelse 300 år bakåt i tiden, när nåjden Nilja Lässi fängslades och brändes. Mot bakgrund av denna händelse tecknar Prost en helhetsbild av förändringarna i det samiska samhället från början av kolonialismen, med förbud av samisk världsåskådning, och fram till nutiden där avkolonisering är ett centralt begrepp i det samiska samhället, och det offentliga samtalet om traditionell samisk tro börjar mogna. 

 

I boken följer vi Prost i hans personliga berättelse; hur han i början får information av en äldre man som har varit en känd helbrägdagörare. “Det som just fanns / Det som ännu lever i folkminnet / Verkar så långt borta / Har ingen berättat / Har du inte hört / Att det inte var så länge sedan” (s. 37). 

 

Han upplever att bli kallad till att bli en nåjd, finner andar som hjälper honom vidare, och han utvecklas till slut till att vägleda andra som är sökande. Boken har en välkänd dramaturgi där huvudpersonen kämpar och möter hinder, innan han samlar kunskaper och utvecklar sig till att bemästra de nya utmaningarna. 

 

Prost samlar så sin kunskap om den samiska världsåskådningen och sambandet med naturen i bokform så att andra samer, och särskilt de som har speciella förmågor, ska ha tillgång till denna kunskap. Den kända samiska artisten Mari Boine skriver i förordet: “Tänk om jag hade haft denna bok”, när hon som ung sökte efter vägen till vårt andliga arv.  

 

Boken är vackert utformad, och designern och illustratören Inga Wiktoria Påve, författarens livspartner, har gjort ett enastående arbete. Början av varje kapitel har en illustration längs kanten som ger associationer till duodjiornamentiken och gläder ögat och väcker nyfikenhet.  

 

Genom hela boken går illustrationerna hand i hand med texten, och man anar det osynliga som inte alla har getts förmågan att uppleva, eftersom “Den som inte lyssnar hör inte / Den som inte ser blir inte varse / Bakom dimman viskar de och jojkar lågt” (s. 51). 

 

I de dramatiska personliga textpassagerna, där Prost upplever hinder och genom andliga övningar hittar fram till kunskapen, är textens bakgrund illustrerad med mörka bilder. 

 

Varje kapitel avslutas med en dikt – eller text från en jojk – som får läsaren att reflektera med hjälp av poesins kraftfulla medel.  

 

Som helhet är boken som en pärla man inte vill släppa ifrån sig och som borde finnas i varje hem.  

 

Boken väcker tankar om vem det är som har rätt att förvalta samiskt kulturarv, både det materiella och det immateriella. Detta är aktuellt nu när man återbördar föremål till samiska museer och det ställs frågor om vem som har ansvaret för att revitalisera det som samerna har förlorat.  

 

Författaren menar att det inte är nog att äldre föremål förs tillbaka till museerna; man måste även revitalisera användningen av föremålen, som samiska trummor. Därför har han använt 20 år på att utforska och insamla kunskap om samisk andlig tradition, gjort trummor och deltagit i att föra nåjdernas konst vidare. För att använda författarens ord, så är det som om trummorna nu har börjat tala igen och ber oss lyssna.