Helle Helle

Motivering:

Helle Helles författarskap fortsätter utvidga sig och vara i rörelse. In i bussar, upp på trappor, ut i skogen, bort över ängar, ovanpå bensinstationer. I Hafni fortæller (”Hafni berättar”; inte översatt till svenska) utstakar hon en ny riktning. Här tar Helle Helle oss med på en smörrebrödsresa ner genom Danmark.  

Hafni fortæller är en radikalt experimenterande och vild bok. En roman om kris och om fall, om livsvilja, främmandegörande, om frihet, skuld och skam och förväntningarnas konsekvenstunga blick. Rätt och slätt en roman om hur man är till. ”Hvis jeg kunne, skulle også jeg ville være”, som Hafni säger i romanen med bruk av de modala verbens avsiktsförklarande form. Med sportstrumporna stramt upp om vaderna är Hafni i en evig ansats till handling.  

48-åriga Hafni ska skiljas. Vändpunkten får henne ut på en länge efterlängtad roadtrip. Hon har beslutat att det nu är en bra tidpunkt att smaka sig igenom det danska lunchköket: stjerneskud, sildeøje. Wienerschnitzel med ansjovis, kapris och pepparrot – ”med dreng på”, som det kallas. ”Jeg vil ikke have dreng på mit kød”, säger Hafni i en av bokens många härligt absurda vändningar. Som ingen annan pekar Helle Helle på kulturella märkvärdigheter, som inlagrar sig som språkliga konventioner, och som man kan förfalla till att låta gå rakt igenom munnen utan att smaka på dem. Helle Helle får oss att tänka inte bara på språket, utan med språket. 

Romanen är Hafnis, men den är också språkets. Vägen till berättelsen går genom meningen. Hos Helle Helle är det språket som bestämmer riktningen. ”Det er tilladt at vælge rute på grund af et stednavn”, står det. Och kanske är det därför som historien måste till byn Pøl på Als. För Hafni har nått botten där, hon finner helt enkelt sig själv i en lerpöl. Hon faller, sjunker, välter, också ner i ett djupt mörker. Språket tätnar, ger bara det allra nödvändigaste ifrån sig, som här: ”Så gik arme og ben ud, og de løftede bryn trak ikke øjenlågene med sig.”  

Också humorn är kolsvart. Och genom skrattet bryter ljuset in. På det hela taget växer och växer romanen, blir större och vildare. Som när hon emellanåt bryter berättelsen med några knallhårda, fyrkantiga textstycken. De innehåller minnesglimtar, tillstånd, samlingar av huskurer – allt det vi bär med oss. De lyfter sig upp över berättelsen som ren poesi, modernistiska i sitt anslag. Eller som när Hafni en natt då hon inte kan sova bjuder en äldre herre en guldkaramell, som går rakt igenom hans hand. Är det fråga om en vålnad? Romanen ställer i varje fall frågor om hur man framstår för sig själv och för andra. Lättast är det kanske att efterlikna andra, le en annans leende, som det står i boken. För Hafni gäller det att tankens skuggor lägger sig över henne och hennes handlingskraft. Förväntningarna på henne själv och hennes förväntningar på andras förväntningar. Om och om igen finner hon sig själv falla in i ett ja, när hon kanske hellre skulle ha tytt sig till ett nej. Om någon talar om för henne att en handtvål med tuttifrutti är på erbjudande, köper hon den. Om hon går in på ett galleri, kommer hon ut med en blå akvarell med krabbor. Om någon friar till henne utanför biografen Imperial, blir hon gift.  

Längtan efter och fruktan för att klara sig på det mänskliga fältet försätter henne i tafatta, smärtsamt komiska situationer. Exempelvis att stå i kö på Netto och stå kvar i den för att känna en form av närhet. Eller: att sitta ensam på Nyborg Strandcamping medan mörkret faller på och säga: ”Vi to”, när en insekt landar på bordet. Eller: att känna sig friare i förhållande till saker, än i förhållande till människor.  

Romanen är full av vidunderliga dubbelrörelser, friktion och undertext. På den ena sidan står självutplåningen med alla dess negationer (inte göra det ena, inte göra det andra), som får Hafni att be om ursäkt för att be om ursäkt. På den andra sidan en form av trots: ”hendes tavshed er et gespenst på tomme pladser. Men hun vil ingen tomme pladser.” Och det bekräftar boken i sig. Hafni står upprätt. Hon talar. Och medan Hafni visserligen är upptagen av normer (fastän hon inte gillar ordet normativ), så räds Helle Helle inte att bryta stilistikens oskrivna regler. Vem annan skulle komma på att inleda sin roman med en bisats? Och vem annan skulle kalla romanen för Hafni fortæller, men inte låta Hafni vara romanens berättare? Vem annan skulle låta romanen utspela sig som ett telefonsamtal där bara en talar, medan de många synvinklarna ger romanen en flerstämmighet? Vem kan obesvärat röra sig mellan tid och berättelsenivåer och få sin läsare att skratta högt åt användningen av inquit: ”Han sagde”, ”Hun siger”? Vem berättar sin historia för en onamngiven person, som man ändå förstår att man har mött förr, i romanerna de och BOB, så att ett författarskap på det sättet får lov att bli en slags levande organism, ett samtal, där verken kompletterar och griper in i varandra? Det är retoriska frågor. Stilistiskt hålls det inte igen, och ingen kan hålla Helle Helle tillbaka.  

Med livet får man rundare armar, och kanske upptäcker man att livet rör sig i cirklar och inte i lineära förlopp. Hafni fortæller gör i varje fall inte det. Den visar inte en riktning. Den försöker vara.  

Helle Helle har för länge sedan bevisat att hennes författarskap inte kan avspisas i en bisats. Flera av hennes romaner står redan som centrala verk i dansk litteratur. Hafni fortæller är inget undantag.