Johanna Boholm

Johanna Boholm
Fotograf
Rasmus Westerback
Johanna Boholm: Bygdebok. Prosaberättelse, Ellips förlag, 2013

Det finns debutanter som stiger fram med texter som känns förbluffande färdiga, som om orden bara väntat på sin befrielse. En sådan debutant är Johanna Boholm (född 1976 och bosatt i Jomala på Åland), som med sitt förstlingsverk "Bygdebok" är det självstyrda landskapet Ålands kandidat till Nordiska rådets litteraturpris 2014.

"Bygdebok" är inte så lätt att kategorisera i allmänna termer. Sidorna är få, knappt 80, men Boholms prosa är så förtätad att man efter läsningen tycker sig ha genomlevt ett helt liv. En roman i egentlig mening är det inte fråga om, snarast en prosalyrisk berättelse som på ett ytterst skickligt sätt låter yttre och inre landskap korrespondera. Den bygd som apostroferas har sin geografiska bestämning, men blir samtidigt en spegling av rörelser under medvetandets yta.

Johanna Boholm er nomineret til Nordisk Råds litteraturpris 2014 for Bygdebok.

Det handlar om att minnas, att återfinna sig själv för att nå bekräftelse. Med en syster – eller en spegelbild? – som mottagare försöker berättaren kartlägga barndomens präglande och svåra erfarenheter. En av de centrala scenerna är ett sjuttiotalshus med tunna väggar av spännpapp. Ett golvur slår likt ett hjärta. Utanför ruvar mörkret över ett litet samhälle med ån som centrum. En svårgripbar fadersgestalt sitter förankrad i sin snurrstol, en samling vimsiga mostrar kommer på besök och plockar med sig silverskedar och andra ting.

Systrarnas minnesbilder vävs in i varandra, men kan man någonsin vara säker på att nå den verklighet som är sanning? Och hur bemästrar man den känsla av skuld som är själva existensens kärna?

"Bygdebok" har en sinnrik rytmisk komposition där vissa ledord, inte sällan fantasifulla nybildningar, återkommer likt teman i en sonat: groblad, hjärtslag, guldskvätta, klapperbarn, fladdernätt. Texten rymmer en gåta som ständigt lockar till ny läsning medan berättaren borrar sig allt djupare in i minnets vindlingar: "Junivinden, gåshud på armarna, stillhet. Sång". Gustaf Widén