Jon Fosse: Trilogien: Andvake. Olavs draumar. Kveldsvævd
Jon Fosse, född 1959, är internationellt erkänd som dramatiker; i mer en tusen olika uppsättningar har hans teaterstycken tolkats på scener i Europa, Asien och USA. Samtidigt har Fosses romaner i hemlandet betraktats som lika betydande, med huvudverk som Morgon og kveld (nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2001; på svenska Morgon och kväll, 2002) och Det er Ales (2004; på svenska Det är Ales / Sömnlösa, 2010).
Trilogien samlar tre berättelser om ett ungt par, Asle och Alida. I den första delen, Andvake, är paret på väg genom ett Bergen insvept i historisk dimma, för att hitta ett rum där Alida kan föda deras barn. Tiden är inte alls tydligt fastslagen. Än tycks vi befinna oss på 1800-talet, än klingar medeltida seder och bruk på Bergens gator. En olycka – eller är det ett brott? – ändrar historiens gång. Men det är inte förrän i den andra delen, Olavs draumar, som vi ser de fulla konsekvenserna för paret och deras nyfödde son. I trilogins sista del, Kveldsvævd, möter vi igen Alida, i hennes försök att skapa sig ett nytt liv, och genom deras efterkommande får vi veta mer om vad som skedde med Alida, Asle och barnet.
De tre delarna utgör tillsammans knappt trehundra sidor prosa. Likaväl framställer de genom förtätade tablåer en historia som sträcker sig över generationer och århundraden. Jon Fosses verk beskrivs ofta som repetitiva och dröjande, men som andra Fossetexter inrymmer också dessa korta berättelser en uppsjö av dramatiska händelser. Här finns död och dråp, barn och vuxna som förlorar varandra, brutalitet från myndighetspersoner, men också i nära relationer. Huvudpersonerna blir kanske utsatta för kränkningar – men är inte själva höjda över att kränka när behovet av grundläggande livsnödvändigheter bara blir stort nog.
De tre delarna utgör ett sammanhängande förlopp. Brottet i första delen, dess blandning av deckare och evangelisk pastisch, ter sig annorlunda när vi har fått hela historien. Den både lyfts in i visionsdiktningen och tas fullständigt ner på jorden.
Allt Fosse skriver kännetecknas av en säregen kombination av enkelhet och komplexitet. Detta syns inte minst i hans mycket omtalade användning av upprepningar. Att personerna upprepar samma mantran i olika situationer kan läsas som uttryck för hur få ord man kan klara sig med, hur begränsade uttryck man har till förfogande, eller som ett tecken på hur historien alltid upprepar sig. Ser man närmare efter uppdagar man emellertid att fraserna för varje gång de upprepas, används på ett något annorlunda sätt, har fått sig tillförda en annan betydelse av allt som har skett däremellan. Så skapar upprepningarna ett komplext spel av mening utöver den enkla repeteringen av eviga sanningar.
Verket är rikt på litterära och kulturhistoriska referenser. Andvake associerar till evangeliets berättelse om de blivande föräldrarna som saknar husrum för sig och sitt barn. Olavs draumar anspelar direkt på kristen visionsdiktning och specifikt på medeltidsballaden Draumkvedet. I Kveldsvævdavrundas historien med implicita referenser till kristen mystik.
Mycket förblir i skuggorna. Avslutningen tycks till exempel föra historien nära vår egen tid och lägga sig tätt intill författarens egen historia. Men en närmare granskning av detaljerna förvirrar en läsning av verket som uppdiktad familjehistoria; kronologin och generationerna går inte ihop till någon historisk-biografisk enhet. Det är snarare den suggestiva frammaningen av det förflutna som lager på lager av historier och öden, i förbindelser som växlar mellan det dunkla och det öppna, som är trilogins främsta tema. Trilogien kan luta sig både mot melodramat och mot gnosticismen. Det är karaktäristiskt för Fosses kombination av traditionalism och formmässigt nyskapande. Båda dessa sidorna av konsten har fångats i en genomgående figur i verket och författarskapet: spelmannen.
Allra bäst är trilogin när den på dynamiskt vis förmår hålla kategorierna som sätts i spel – konsten, religionen, familjen och historien – öppna och i rörelse. Sammantaget är summan av de tre berättelserna, som även drar tydliga trådar till tidigare verk av Fosse, större än de enskilda delarna. Med sitt formmässiga raffinemang och utforskande förhållande till historien utgör Trilogien som helhet en höjdpunkt i nyare norsk romanlitteratur.