Kirsten Hammann

Möt Georg. Du kommer att känna igen honom, för han är uttryck för en modern tids radikala individualism. Han är också huvudperson i Kirsten Hammanns skarpa och välformade roman, den oroväckande roliga Georg-komplekset (inte utgiven på svenska).

Georg har alltid haft en förtur till det goda i livet, men nu finner han sig själv som medelåldrande i brant fall från framgångens höjder. Georg är författare, men har kört fast. ”Stackars Georg, det är slutligt ute med honom. Han har blivit osynlig.” 

Georg-komplekset är en roman om missunnsamhetens illaluktande vindar och om samvete; en roman som visar modernitetens självberusning och den baksmälla som följer när begäret efter att bli sedd och uppnå social erkänsla inte längre uppfylls. Men medan romanen är en oförsonligt satirisk samtidsskildring, är den även ett avslöjande av människans urdrift efter att få all världens ljus riktat på sig. Den danska psalmdiktaren Thomas Kingos strof från psalmen Far verden, far vel (1681) kunde således stå som motto för Hammanns bok: ”Hvad er det dog alt,/ som verden opsminker med fager gestalt?/ Det er jo kun skygger og skinnende glar,/ det er jo kun bobler og skrattende kar,/ det er jo kun iseskrog, skarn og fortræd,/ forfængelighed, forfængelighed!” Georg-komplekset är Kirsten Hammanns begåvade, skoningslösa bud på hur tom fåfänga täcker över en bristande meningsfullhet anno 2022.

Och Hammann låter Georg röra sig ut på tunn is. För inte nog med att Georg befinner sig i en skrivkris, hans hustru har, gudbevars, också börjat skriva. Och det ser ut som att det kan bli en bestseller. Det. Får. Bara. Inte. Ske. Medan Georg gråter sina förtvivlade tårar över hustruns invasiva skrivpotential, grubblar han på vad han kan göra för att återfå sin position i hierarkin, och han anlägger en högst tvivelaktig och moraliskt ohållbar strategi: Hans fru, eller i varje fall fruns manuskript, måste offras, så att hans inre kris kan övervinnas. Hammann visar oss att offer inte bara hör till en biblisk forntid, utan att så kan även en modern logik se ut. För att få kontroll över situationen går han till motangrepp. Han måste skriva något som är spektakulärt, effektivt, en deckare, en som bygger på en verklig historia om mäns våld mot kvinnor.

Kirsten Hammann riktar en djupt problematiserande blick på de etiska komplikationer som vår hunger efter misogyna verklighetsskildringar lämnar efter sig. Hur långt är vi villiga att gå för att bli underhållna? Hammann testar oss. Räcker det med en perverterad massmördares fetischering av en avhuggen fot som han gömmer i frysen? Ja, det fungerar för Georg, han tycker det går bra att spekulera i mänskliga tragedier – det ska nog tilltala publiken. Passager från hans true-crime-berättelse vävs in i Kirsten Hammanns skildring av Georg, och fungerar, precis som Georg har förutsagt, som effektiv, lockande och spännande läsning. Det här är ett djävulskt ohyggligt, raffinerat grepp av Hammann: att först avmaskera författarfiguren som en asbagge ute efter autenticitet och därnäst blotta läsaren som en simpel, fjäskande voyeur. Bägge lika cyniska.

Kirsten Hammann har en stor och strålande satirisk talang. Hon håller oss fast i det som gör ont, och använder inte humorn till att släta ut, utan till att bita sig fast. Hon skonar ingen.

När hon låter Georg imitera genrelitteraturen i ett försök att bli erkänd – som sig själv – visar hon hur vår samtid så ofta förväxlar imitation med originalitet.

Med Georg-komplekset ger hon oss tillfälle att tala med oss själva om de krafter som härskar i oss och i det samhälle vi har skapat. Och hon visar oss att strävan efter framgång, mänsklig dårskap och jakt efter berömmelsens kapital, som Honoré de Balzac redan på 1800-talet skildrade i sin mänskliga komedi, trivs i bästa välmåga i en modern nordisk samtid.