Maria Navarro Skaranger

Motivering: 

Ända sedan debuten med romanen Alle utlendinger har lukka gardiner 2015, har Maria Navarro Skaranger varit en författare som har överraskat och imponerat. Med årets bok, Jeg plystrer i den mørke vinden (”Visslingar i den mörka vinden”, under översättning till svenska för utgivning på Weyler förlag), har hon helt enkelt skrivit sin allra bästa roman. Ja, detta är visserligen en norsk roman från förorten, men Skaranger skriver så originellt och precist att det känns som något helt nytt. Romanen är både smärtsam och komisk, och bär i sig ett starkt raseri i skildringen av strukturell fattigdom.

Porträttet av den äldre Sidsel som har fallit utanför samhället är rörande och roligt. På många sätt brister Sidsel både som mor och mormor, och likväl känner vi sympati för henne. Kanske liknar Sidsel den medeltida narren som både var dum och galen, och samtidigt klok? Det är en riskabel och modig skildring som Skaranger utför, och hon utför den så bra att du på bokens sista sida vill både skratta och gråta. Skaranger visar sig som en modig författare med ett grundläggande humanistiskt projekt: Vem är människan bakom de stängda gardinerna?

Historier om detta kan snabbt bli till socialrealistiska tragedier med moraliska pekfinger. Med Jeg plystrer i den mørke vinden visar Skaranger ett ovanligt litterärt grepp. När den gravida Sidsel tar taxi till sjukhuset för att föda, hoppar romanen glatt över förlossningen med orden: ”Hun blir skrevet inn og sjekket, og etter noen timer begynner Sidsel å presse, og bla bla bla, det finnes mange skildringer av fødsel, ikke noe unikt med Sidsels, og ut kommer en jente på omtrent tre og en halv kilo (…)”.Sådana originella och modiga val visar att Skaranger inte skriver skillingtryck för medelklassen, utan romaner för oss alla. 

Jeg plystrer i den mørke vinden är en bok som verkligen imponerar, för den säger något viktigt om både romankonsten och det norska samhället.