Niels Frank

Niels Frank

Niels Frank

Fotograf
Sara Galbiati
Niels Frank: Fanden tage dig. Beretning om et kvindedrab, Berättelse, Gyldendal, 2022. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2023.

Den danska författaren Niels Frank går 2021 igenom sitt livs mardröm. Hans äldre syster Elin blir på nära håll skjuten av sin ex-man med ett avsågat jaktgevär. Mordet sker samma dag bodelningen ska äga rum, när Elin tillsammans med sina och mannens söner har planerat att hämta sina saker.

 

Den fruktansvärda händelsen ändrar Niels Frank inte bara som människa, men också som författare. Frank säger själv att boken är ”skriven på stället”, och att texten är ett ”helvetesrum”. Men dessutom att den, i och med att anteckningarna börjar ta form som en bok, blir ett ”skyddsrum”. Med skriften beskyddar Frank sig helt enkelt mot de brutala händelserna, medan han beslutar sig för att det inte ska göras konst på Elins död. Det traumatiska kännetecknar stilen, som är repetitiv, men en repetition där Frank försöker återfå kontroll över livet.

 

Kapitlen är korta och har alla illusionslösa, nästan tvära rubriker: ”Flere brikker”, ”Efterforskningslederen”, ”Kvalme”. Man sugs som läsare in i helvetesrummet. Språket blir en tryckkammare. Det försöker hålla verkligheten i schack. Men verkligheten, visar det sig, är mer brutal än språket, och det är som om orden bara resignerat kan följa med.

Jeg skriver og skriver og skriver for at få sandheden ned på papiret. Sandheden må ikke påvirkes af mig, af mine blafrende nerver, af min hævngerrighed. Hvis jeg nu skriver det hele ned, så nøgternt som jeg nu kan, vil de alle kunne forstå det. Det er derfor jeg skriver. Jeg skriver for at få sandheden væk fra mig. For at få sandheden til at tale for sig selv.

Sanningen talar bara för sig själv, om man som författare i en sådan omöjlig situation är i stånd att förvandla sig till nedtecknare, dvs. eliminera sig själv så mycket att den till sist träder fram utan mellanhänder.

 

Det är klaustrofobiskt, men även djupt rörande att vara en del av Niels Franks utredning. Inte minst när man känner till författarskapet i förväg. För en poet, essäist och ärkemodernist som Frank, som tidigare och i förlängning av den franska poeten Stéphane Mallarmé har hävdat att litteraturen måste avvisa det allmänna, fördärvade språket som ren och skär lögn, är det anmärkningsvärt hur han här skenbart kryper till korset. Men det är endast skenbart. För Franks modernistiska utgångspunkt skiner ändå igenom på ett eller annat sätt. Nu inte som ett speciellt sätt att skriva på, utan mer som ett sätt att vara på i språket. Eller kanske rättare som ett sätt att INTE vara på i språket.

 

Boken är en rasande partsinlaga. Den är inte ute efter att skildra det inträffade sett från flera sidor. Allt är konsekvent skildrat från Franks och den efterlämnade familjens sida. Det verkar starkt på läsaren, och boken är med sitt konsekventa formmässiga grepp ju ändå ett slags konst som görs på Elins död. Men i det givna fallet är det en konst som siktar mot ett större mål. Frank har således med sin bok öppenhjärtigt gått in i diskussionen om partnerdråp. För även här är språket som oftast förvrängt. Partnerdråp är nämligen i stort sett alltid kvinnodråp. Frank rasar med sin bok mot ett rättssystem som systematiskt förvanskar verkligheten med sina förmildrande ord och mot en praxis inom polisen som inte förmår ta allvarligt på de mönster som män som begår hustrudråp ofta följer. Låt oss hoppas att boken har en inverkan. Inte för konstens skull, men för alla de berörda, som liksom Frank måste leva vidare efter (ännu) ett ofattbart partnerdråp.