Pajtim Statovci

Pajtim Statovci

Pajtim Statovci

Photographer
Jonne Räsänen
Pajtim Statovci: Bolla. Roman. Otava, 2019. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2021.

Pajtim Statovci föddes i Kosovo 1990, kom till Finland som 2-åring och växte upp i Borgå. Hans första roman Kissani Jugoslavia (2014; Min katt Jugoslavien, Norstedts förlag 2016, övers. Camilla Frostell) var ett omedelbart genombrott. Den gav Finlands litteratur en ny motivkrets, Europas krigshärjade sydöstra hörn och personer irrande mellan identiteter och kulturer. Statovci är en mästare på det finska språket. Hans texter är exceptionellt färgstarka, flerdimensionella – ställvis är rentav varje mening, varje metafor överraskande och öppnar upp nya vyer. Statovcis andra roman Tiranan sydän (2016; Tiranas hjärta, Norstedts förlag 2018, övers. Camilla Frostell) nominerades 2019 till USA:s National Book Award i kategorin översatt litteratur. Bolla (2019) (Kongenes land utkommer på norska i maj 2021 på Gyldendal och senare i höst på svenska på Nordstedts. Därefter följer utgivelser i Tyskland på Luchterhand, Italien på Sellerio, Nederländerna på De Geus, USA på Pantheon och England på Faber & Faber) gav honom Finlandiapriset som den yngsta pristagaren någonsin.

I början av romanen definieras Bolla: 1. vålnad, osynlig, odjur, djävul, 2. okänd djurart, ormliknande varelse, 3. utomstående. Läsaren möter alla dessa kategorier, i en eller annan form. Berättaren, kosovoalbanen Arsim, är för det mesta allt annat än en trevlig typ.  En flackare, en wannabe-författare, som hamnat i ett konventionellt äktenskap. På ett café träffar han Milos och ett förhållande flammar upp. Serben Milos studerar medicin vid universitetet i Pristina dit albanen Arsim inte längre har tillträde. Medan Arsim och Milos är mitt i sin skakande sommarromans, tätnar hotet om krig. Mängden soldater på gatorna ökar, albanernas livsrum inskränks och nyheterna om tyranni och våld blir allt fler. Till slut är flykt den enda möjligheten för Arsims familj.

De hamnar i en förort till en miljonstad i norr. Arsims liv i marginalen fortsätter och han kan inte heller anpassa sig till Kosovobornas lokala umgänge. Han blir till en tankspridd, till och med våldsam familjefar och hans förhållande till fru och barn är oftast oförstående och fjärmat. Slutligen lyckas han klanta till sig en fängelsedom och utvisning. ”Bra,” är hans spontana reaktion när domen läses upp. Familjen stannar kvar, Arsim skickas tillbaka till Pristina. Livet handlar nu om att klara sig från dag till dag och leta efter sin älskade. Plötsligt flimrar Milos ansikte förbi i en tv-dokumentär: ”Det är som ett under, som en dröm – som om en majestätisk, tvehövdad örn flög in i en dekorerad festsal och exploderade i ett sedelregn över människorna där.” Men historien tar åter en oförutsedd vändning. Det som kriget krossat går inte längre att reparera.

Parallellt med Arsims berättelse löper Milos anteckningar som han klottrat ner på sjukhuset efter kriget. De beskriver en annorlunda historia. Våld, utnyttjande och hat. Texterna är produkten av ett brutet sinne; vad som är sant i dem och vad som är fantasi lämnas öppet. Men det går inte att ta miste på det oformliga hatet som riktar sig mot allt och alla. Kriget konkretiseras, liksom även alla de olika orsakerna till att människor ansluter sig till armén som för ett grymt inbördeskrig.

Historiens tredje huvudperson, Arsims fru Ajshe – som bara ses genom berättar-Arsims ofta irriterade ögon – växer obemärkt från den traditionella rollen som en albansk hustru (”lik en tapet”) till en rentav klassiskt stark mor. Hon orkar kämpa till sig en plats i den nya miljön, orkar bli arg över hur hennes barn behandlas, bråka med skolan, orkar med sin avlägsna och nyckfulla man. Arsim ser sin fru för sista gången på ett café i Pristina, dit Ajshe kommer med skilsmässopappren han ska underteckna: ”Hon ser inte alls ut som sig själv. Eller så är det tvärtom; nu ser hon precis ut som sig själv, äntligen.”

Statovci trollar fram en optimistisk final på sin dystra historia. Arsims studier fortsätter, hans första berättelse publiceras, och kanske även han en dag ser ut som sig själv, äntligen.