Peter Sandström

Peter Sandströms roman Den stora blondinens sista sommar inleds med att berättaren, en medelålders författare, går omkring i huset där han vuxit upp. Det skall tömmas, först går det någorlunda rappt, men ju mindre och trivialare föremål han konfronteras med, desto mera tveksam blir han. Inför anblicken av de sista resterna av en inspirerad moderlig mathållning – ”En senapstub, en filburk, ketchup, honung, allt gammalt och visset” – besluter han sig för att ”den ordning som rådde i köket måste få bestå för att jag skulle klara av det på sikt. Det var som ett schackbräde i ett parti där det inte var någon brådska, pjäserna stod kvar och det kunde gå dagar eller veckor eller månader mellan ett drag och nästa.”

Det är fråga om vardagliga åtaganden som många av oss måste ta itu med i något skede, och ofta ingår ett inslag av magiskt tänkande i det praktiska. Döden och galenskapen är diskret närvarande i utkanten av livet och förståndet sådana stunder. Att det är just i köket som Sandströms protagonist upplever vanmakt och tvekan, är inte förvånande för den som är bekant med hans tidigare produktion. Mamma, eller dialektalt ”mamm”, är en mäktig gestalt i hans fiktiva universum, ofta skildrad med värme och humor. Också i Den stora blondinens sista sommar har modern en roll, men den här gången är andra kvinnor viktigare. Eller snarare berättarens position i förhållande till dem.

Samtidigt som Sandströms huvudperson tömmer huset, förbereder sig hans dotter för att flytta hemifrån. Men hur skall man vara pappa i Åbo till en vuxen kvinna som studerar i Utrecht?

Sådant sätter själens kontinentalplattor i rörelse, hur försiktigt man än går till väga.

Nuets jordskorpa spricker upp, en sommar på 80-talet väller fram. Då var huvudpersonen mycket ung och kär i den flyktiga Limone, och hade en kort fantastisk dröm om ett faderskap som aldrig blev verkligt. En förlust lättare att glömma än att sätta ord på, men ett avtryck av den finns kvar, och nu blir det synligt.

Han minns den ensamma sommaren efter förhålladet med Limone, då hon reste bort och gav honom nyckeln till sin lägenhet för att han skulle vattna hennes blommor. Han minns hur han snokade runt i hennes spår, bläddrade i hennes dagbok där han aldrig ens omnämndes och aborten kvitteras med det felskrivna substantivet ”ingrep”. Han minns hur han skaffade en telefonsvarare som han ringde till från hennes telefon eller från en telefonkiosk på stan, för att ett kort ögonblick kunna föreställa sig att det var Limone som ringt då svararen blinkade rött och löftesrikt emot honom då han steg in i sitt eget hem. Och han minns Virtanen, kollegan som handledde honom i fönstertvättandets konst på städfirman där han fått sommarjobb, plåstrade om såret på hans hand och visade honom foton på sina älskade ångmaskiner.

Den stora blondinens sista sommar är ömsom dråplig, ömsom hjärtskärande, i sin gestaltning av tidlösa mänskliga teman som kärlek, föräldraskap och åldrande – på en prosa som är både konkret och intensivt laddad med både känsla och tanke.

Peter Sandström är född 1963, och debuterade 1998 med novellsamlingen Plebejerna. Efter det har han gett ut två novellsamlingar och sex romaner, och mottagit ett flertal pris, så som Runebergspriset samt Samfundet De Nios julpris 2017 för romanen Laudatur, Signe Ekblad-Eldhs pris av Svenska Akademien 2021, och samma år Stiftelsen Längmanska kulturfondens pris för romanen Kärleken är ett tamdjur.