Sabine Forsblom: Maskrosgudens barn

Sabine Forsbloms andra roman Maskrosgudens barn är ett frejdigt berättat lapptäcke av historier som kretsar kring flickan Betinkans uppväxt i en arbetarfamilj i östnyländska Borgå på 60- och 70-talen. Under den muntert talträngda ytan har romanen en hård och desillusionerad kärna. Sabine Forsblom har inte bara skrivit en utvecklingsroman utan också gjort en socialpsykologisk studie i ondskans mekanismer och en nära nog sociologisk kartläggning av Betinkans brokiga värld av släkt, vänner och grannar.

Sabine Forsblom (f.1961) debuterade 2004 med romanen Maskrosguden. Den sågs som ett sällsynt färdigt förstlingsverk och prisbelönades av Svenska Litteratursällskapet. Den nu nominerade romanen är liksom debuten skriven på mustig dialekt och utspelas i samma krets av finlandssvensk arbetarklass i Östnyland.

Forsblom har i en intervju citerat vad Charlie Chaplin sagt om livet: det är på avstånd komiskt men på nära håll tragiskt. I hennes roman växlar avstånden tvärt och utan förvarning. I långa stycken skrattar man med den raljanta berättaren åt mänskornas inbilskhet och fåfänga längtan, för att i nästa stund känna en ilning av medkänsla med Betinkan som vaknar naken och bakfull på ett kallt golv. golv. Berättaren har en mängd strategier för att skapa distans och hålla smärtan på avstånd: hon talar om sin huvudperson indirekt, ”hon som hette Betinkan”, och utplånar henne ibland helt som subjekt: ”I en säng i ett rum tänds en liten ficklampa under ett litet täcke”. Att Forsblom i bokens sista scen kommer den vilsna flickan så nära att hon skriver: ”Här är jag”, måste ses som en arbetsseger.

Betinkans tillvaro präglas av supande och mobbning, fattigdom, sjukdom och smuts, men här finns också fristäder som biblioteket, morföräldrarnas varma hem och stallet för uttjänta hästar. Mycket påminner om misären hos Susanna Alakoski men Forsbloms personer har en helt annan självkänsla och förankring. Och framför allt har de ordet i sin makt. De skriker, ryter och far ut i tirader men berättar också historier och läser sagor. Av dem har Sabine Forsblom fått förmågan till ”pausering, frasering och frisering” i arv, och lyckats skapa ett burleskt och ömsint litterärt mästarprov. På köpet får läsaren tack vare ordlistan på slutet en grundkurs i östnyländsk dialekt och kan utvidga sin vokabulär med nyttiga ord som: halunkar – halvvuxna unga män som ligger rätt långt från s.k. svärmorsdrömmar, pletuga – barnsliga och snåte – området vid näsa och mun.