Theis Ørntoft

Motivering: 

Hur skildrar man det komplicerade tillstånd som har blivit känt som det antropocena? Det vill säga en tidsålder där människan har blivit en geologisk faktor som förändrar planeten. Kan man skildra det i en roman? Svaret är förmodligen att det kan man inte. För de bakomliggande faktorerna är så invecklade att de knappast kan göras till narrativ. Berättelser kräver bestämda människor, kausalitet, intentioner, agens. Allt sådant som inte ger mening inom begreppet det antropocena. Men man kan berätta om de stackars människor som befinner sig i misären. Människor som är underkastade, om inte ödet, så i varje fall planetens tillstånd, och som inte kan göra annat än få det besvärligt och enligt bästa förmåga försöka få det hela att fungera på en tillfällig plats i ett ofattbart stort solsystem, som ödesdigert nog har utvecklat liv på en av sina åtta planeter. Detta är utgångspunkten i Theis Ørntofts Jordisk (inte översatt till svenska). 

Här möter vi bland annat Ernst. Det är 1967 och han är på Teneriffa med sin hustru Inger. På en hotellfest, när hon har gått och lagt sig tidigt, blir han bjuden upp till dans av en främmande koketterande kvinna, men väljer att i stället ta en taxi upp på ett berg. Här tror man i en kort sekund att Ernst sträcker ut handen och bankar på själva Vintergatan, men det visar sig bara vara den låsta dörren till ett stjärnobservatorium. Därmed är det inte långt mellan det planetariska och Ernsts inre liv, där båda förblir lika outgrundliga, men förbindelsen finns som ett väldigt sug i livet, som varken kan hanteras eller förstås. Det är detta sug som denna stora samtidsroman försöker fånga. 

Ernst byter i romanen sitt bankjobb mot oljeindustrin, eftersom han fruktar en valuta som bara är abstrakt, diffus och ogripbar. Pengarnas bristande band till det fysiska blir en bild av den verklighet som de genomgående personerna i Jordisk alla befinner sig i. En verklighet som generellt sett har lösryckt sig från det konkreta, både i tanke och handling. 

Romanen består av fem delar och persongalleriet är stort. Utöver Ernst möter vi också Ernsts dotter Alice och hennes tre barn Joel, Rhea och Miriam. Därtill deras amerikanske far Nick, som efter en stormig början på äktenskapet med Alice, långsamt går under, skiljer sig och far iväg hem till USA igen. I Nicks del finner vi honom emellertid i en torrlagd version, och nu också far till författaren och den tidigare snowboardåkaren Julia.  

Ørntofts roman är således inte bara amerikansk i sin utformning – det vill säga att den påminner om familjeromaner av exempelvis Jonathan Franzen eller dess hälsningar till John Steinbecks gigant Öster om Eden – i flertalet av bokens personer flyter det tillika amerikanskt blod.  

Så blir USA på gott och ont definierande för den samtid som romanen försöker inkapsla. Stilen i romanen kan verka en smula känslolös, och boken blev av en kritiker betecknad som ”lamhetens roman” – man kan kanske tala om prosa tillförd benzodiazepiner – trots det eller kanske just därför glider vi obemärkt från sida till sida, från den ena oförlösta berättelsen till den andra som i de senaste årens stora kollektiva filmer och serier. Det kunde vara Todd Solondz Happiness (1998) eller tv-serien Succession (2018–2023). Man glider sorglöst från livets viktigaste begivenheter till likgiltiga informationsströmmar, som när Alice i bilen på väg hem, kort efter att hon har begravt sin far Ernst, kommer att tänka på en gammal nyhet från 1971, som handlar om en svart panter som hade flytt från Ålborg Zoo.  

Alla personer i Jordisk lider på var sitt sätt av att vara människa, allt för mycket människa. Alice och Julia framstår som de mest jordnära och kanske också därför som mest heroiska, medan männen i romanen generellt hemsöks av flyktimpulser och försjunker i allt från att dricka och dystopiska dikter till nätt och jämnt lovligt unga TikTok-dansande flickor. 

Ørntoft känner vi annars bäst som poet. Han debuterade med Yeahsuiten 2009, men slog på allvar igenom 2014 med sin dystopiska diktsamling Digte 2014. 2018 skrev han sin första roman Solar som av kritiker beskrevs som en ”grusomt god bog”, och som senare har nått kultstatus i vissa kretsar. I Solar blir slutet ensamt och overkligt, eftersom hela människobördan landar på ett ställe, nämligen på huvudpersonen Theis, som liksom i ett datorspel som har spelats till slut inte har fler ställen att fly till. I Jordisk är bördan och besväret fördelat på flera personer. Misantropin blir inte heller så uppenbar som hos exempelvis Bret Easton Ellis eller Michel Houellebecq, för intresset för de personer vi möter förblir uppriktigt om än ofta utsiktslöst. Något i romanen, dess blick på personerna, insisterar trots lamheten och den därav illusionslösa prosan på att beskriva dem som människor och inte bara figurer. Häri ligger kanske det enda hoppet: Att Jordisk faktiskt är intresserad av de personer det berättas om, också fastän de möjligtvis enbart är intresserade av sig själva och det sug som universum ständigt låter utvecklas i dem.