Zenia Johnsen och Signe Parkins

Per (inte översatt till svenska) är ett storslaget och mycket lugnt mästerverk om liv och död. Om metamorfos, saknad och sorg, och om att någon aldrig ändrar sig. Vi minns dem vi sviker, säger jag-berättarens far och flyttar. Han lämnar efter sig ett akvarium med trådnätslock och ett löfte om att komma tillbaka och fylla det med något. Efter ett år utan kontakt dyker far upp igen och tar barnet med på jakt efter fjärilslarver. Tålmodigt betraktar barnet livets drama rulla upp framför ögonen på oss, medan far igen är frånvarande och tyst. Till sist vecklar fjärilarna ut sig och lämnar oss med ett hopp på barnets vägnar. Men något har ändå förändrats.  

Zenia Johnsens text är precis och poetisk, konstaterande och utan sentimentalitet. Den kopplas fint till Signe Parkins kongeniala tecknestil, som spänner över ett humoristiskt, skisserat larvuniversum till själva känslan av övergivenhet via färgmättade varelser utan människor och en häpnadsväckande zoologisk detaljrikedom, där vi i får möta en äkta konst och konstnär. 

Det är på många plan ett häpnadsväckande och berikande verk om något som är obarmhärtigt, rått och närmast omöjligt att sätta ord på. Det måste något annat till, när ensamheten både kan och ska framkallas som den dallrande oro den är, när den växer fram i barnets värld, utan att barnet själv är i stånd att ge den form, färg och förståelse. Den bara finns där hela tiden.  

Per är ett stort verk om de alldeles små saker som ändå är de som förändras och utvecklas på sina egna sätt och ger ett innehåll och en vardag åt barnet, som gör det möjligt att vara i det som verkar så omöjligt. Det är realistisk poesi, nästan konkret, tecknad verklighet, där man måste gripa ut efter något eller någon, som man ännu inte känner, med en önskan om att de ändå – och trots allt – kan hjälpa en.  

Verket kan läsas på många olika plan och har i sig själv ännu fler lager, där det som verkar omedelbart ändå växer i den som läser mycket länge efter mötet med denna historia, där text och bilder balanserar knivskarpt i ett insisterande mästerverk av de verkligt stora om det som är så hjärtskärande att ha en barndom i. Det är lyckligtvis även ett verk som varken moraliserar eller pedagogiserar, utan berättar om det som gör ont, när det gör ont. Det i sig är en bedrift och ett mod som verket innehåller. Ett mod att berätta om saknad och sorg i en stil där kulturen inte är nog, och naturen därför tar över och ger hopp om något mycket större. De fladdrande fjärilarna är så vackra och sköra på en och samma gång. Precis som det är att leva, och inte bara överleva.