Arndís Þórarinsdóttir

Álfur tränar gymnastik och är en otroligt bra vän, en fantastisk son och världens bästa storebror. Till en början verkar nästan ingenting kunna dra ned honom – inte ens tyngdkraften är ett problem för honom när han svingar sig i ringarna. Men när Álfurs föräldrar i tid och otid börjar diskutera att lillebror Eiki har autism bildas sprickor i hans världsbild och han sörjer tiden då de var ”bara en vanlig familj”.

Kollhnís (”Kullerbytta”, inte utgiven på svenska) är en originell och slagkraftig roman om ett svårt ämne där en otillförlitlig berättares snäva synvinkel bestämt och dristigt leder läsaren framåt. Allt eftersom berättelsen fortgår börjar läsaren misstänka att Álfurs föreställningar inte helt går att lita på. Arndís Þórarinsdóttirs disciplinerade berättarstil visar på ett konstfärdigt sätt, med inslag av humor och kärlek, hur berättarens starka känslor förvränger hans syn på människorna som han beundrar.

Som Álfur ser det är han ensam om att ställa upp för lillebror Eiki eftersom han anstränger sig för att lära honom hur man gör för att vara en vanlig kille, medan både mamma och pappa har gett upp. Álfur lägger strössel på Eikis mat för att få honom att äta, och använder i grund och botten samma metod på sig själv i sina försök att dölja den obehagliga smaken av allt det han inte förstår. ”Jag tänker på hur det hade varit om alla som var där hade trott att Eiki var autistisk. Då skulle de ha tittat på min lillebror och sett något helt annat än honom själv. Alla skulle ha sett ett funktionshinder. … Ingen skulle ha sett Eiki.” Trots att Álfur själv är ett barn har han ett starkt behov av att ta ansvar för dem som han tycker om. Särskilt lillebror.

Berättelsen är full av humanitet och kännetecknas av en djupgående omtanke för huvudtemat, d.v.s. autism och dess följeslagare i form av komplicerade utmaningar för både närstående och individen själv. Kollhnís beskriver en mångskiktad och komplicerad familjedynamik och lyfter fram smärtsamma känslor och skadliga beteenden som ofta florerar mellan dem som står varandra nära, men som sällan tas upp i isländsk barnlitteratur.

Den distans som har skapats mellan Álfur och hans föräldrar på grund av hans förnekande av Eikis diagnos blir ännu större när han börjar besöka Harpa, som inte bara är hans moster utan också hans förebild som gymnast. Hon bor på gatan bredvid, men föräldrarna beter sig som om hon inte fanns, och därför håller Álfur det hemligt att han har börjat umgås med henne. Harpa visar sig sedan ha ett drogproblem, vilket leder till att Álfur dras in i ett hotfullt men samtidigt realistiskt händelseförlopp.

Arndís Þórarinsdóttir behandlar med stor respekt den chock som en människa upplever när världsbilden vänds upp och ned och alla tankar om framtiden måste anpassas till en ny verklighet. De fula ord och fördomsfulla åsikter som ryms i boken väcker starka känslor hos läsaren men gör samtidigt vägen till acceptansen mer övertygande. En effektfull bild tecknas upp av Álfur där han ”ger upp” inför diagnosen på samma sätt som hans föräldrar har gjort. Vi får bevittna hur han, i egen takt, bygger upp modet att se verkligheten i ögat och lära sig tycka om sin vanligt ovanliga familj.

Arndís Þórarinsdóttir (f. 1982) är författare och poet och har skrivit ett stort antal populära barnböcker. Hon har tilldelats en rad olika priser och blivit nominerad till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Kollhnís fick det isländska litteraturpriset i kategorin barn- och ungdomslitteratur 2022.