Asta Olivia Nordenhof
Asta Olivia Nordenhof (f. 1988) debuterade 2011 med den fina och klara prosaboken Et ansigt til Emily, men fick sitt stora genombrott 2013 med diktsamlingen det nemme og det ensomme (Det enkla och det ensamma, Modernista 2015, översatt av Tom W-O Silkeberg). En diktsamling som med sin djupt personliga, kaxiga, nakna och kärleksfulla röst samt superprecist iakttagna bildspråk slog undan benen på den litterära offentligheten i Danmark, som inte har varit sig lik sedan dess. Det nemme og det ensomme har utkommit i Sverige, Norge och USA och blev bland annat tilldelad Montanas litteraturpris.
Det skulle gå 7 år innan Nordenhof igen lät höra av sig med romanen Penge på lommen (Pengar på fickan, på kommande Norstedts 2021, översatt av Johanne Lykke Holm) som är första delen av en planerad serie på 7 band, där enligt uppgift alla kommer att ha en eller annan anknytning till den tragiska branden på Scandinavian Star 1990 som kostade 159 personer livet.
Oavsett den planerade septologin är Penge på lommen en suverän, självständig roman, som med ett elektrifierat språk berättar Kurt og Maggies historia. De är båda födda kring 1945, och vi följer dem i olika kortare kapitel fram och tillbaka i tiden före, under och efter deras förhållande. Mitt i romanen finner vi avsnittet ”Scandinavian Star”, som sätter deras ”lilla” livshistoria in i ett ”stort”, kapitalismkritiskt sammanhang, och som också i övrigt sammanfattar den fortfarande ouppklarade mordbrandens många komplicerade komponenter på ett glasklart vis.
Kurt och Maggie kommer från samhällets absoluta underklass och delar både erfarenheten av att ha varit tvungna att sälja sin kropp för överlevnadens skull och erfarenheter av andra former för strukturellt våld. Fastän Kurt senare har ett åkeri, och således får pengar på fickan, klibbar sig penninglöshetens förödmjukelse och maktlöshet fast hela vägen igenom deras liv. Det låter som en socialroman, och det är det också. Men det som fullständigt överrumplar läsaren är textens vilt poetiska och språkligt nyskapande sätt att beskriva och karaktärisera Kurt och Maggies sätt att vara i och uppfatta världen. På ett sätt upplever de sig själva som ting bland andra ting. Kurt uppfattar ofta sin kropp som något som lever ett annat, okontrollerbart liv, oavhängigt av hans egen vilja: ”Han sov og vågende med en anelse om at lærerinden havde våget over hans seng hele natten. Det var dér, han begyndte at frygte for sit ansigt, hvis hans ansigt skrev for de voksne mens han sov” (19). Eller: ”Han rækker ud efter øllen og hånden er sløv som en bisværm” (24). Maggie känner sig exempelvis ”som klippet ud af et katalog” (37) eller ”meget specifikt som en svævende agurk” (103).
Penge på lommen är en hård och våldsam bok som vill något. Den är något så sällsynt som en solidarisk och ofördömande språkliggörelse av den marginaliserade, senkapitalistiska människans inre och yttre liv, som det ser ut i de skandinaviska välfärdssamhällena från 60-talet till i dag. Romanen är därmed ett stycke samtidshistoria, som vill förstå och analysera de begärsmekanismer som har skapat den senkapitalistiska konsumtionsorgien och den efterföljande krisen vi befinner oss i nu. Och att det kan låta sig göras att framställa så rika och sköra livsbetingelser i ett så intensivt, öppet och ömt bildspråk gör romanen precis lika tindrande vacker, som den är påträngande.