Beinir Bergsson

Sólgarðurin (inte översatt till svenska) av Beinir Bergsson är en epokgörande utvidgning av det (lyriska) litterära landskapet på Färöarna. I diktsamlingen ställs en poetisk ny-materialism vid sidan av en ung och oblyg sexualitet och en erinrande melankoli. Dikterna skildrar på många sätt en klassisk utvecklingsberättelse, men samtidigt ändå inte. För dikterna verkar inte särskilt intresserade av att lämna eller fly från platser eller lägga avstånd mellan diktarjagets nutid och diktarjagets förflutna. Det ena utesluter inte det andra hos Beinir, ett sexuellt begär sker inte på bekostnad av familjen, släkten. Snarare tvärtom. Begäret och sexualiteten är något skapande och utvidgande, och som läsare lutar man sig tillbaka med känslan av att världen faktiskt har blivit större i och med denna diktsamling. 

Beinir Bergsson debuterade 2017 med diktsamlingen Tann lítli drongurin og beinagrindin (”Den lille pojken och skelettet”), som bland annat skildrar förlusten av en förälder, diktarjagets far. Debuten vann den färöiska författarföreningens årliga litteraturpris, EBBA-virðislønin. I Sólgarðurin har diktarjaget nu blivit äldre. Istället för att vara upptaget av saknad, frånvaro och avstånd, är det nu upptaget av närhet, intimitet och sexualitet. Helt konkret mellan två pojkkroppar. Och helt konkret av att skapa plats för deras sexualitet. Diktsamlingens första dikt inleds nästan uppfordrande: 

Själv har Beinir i medierna beskrivit Sólgarðurin som ett konkret fysiskt rum såväl som ett abstrakt mentalt rum. Dikterna föregår främst i två rum, särskilt i sängen i ett sovrum och i mormoderns trädgård. I sovrummet gror gräset och intimiteten. I mormors trädgård rensas det, plantorna ansas, huskurer ges, och när man sticker sig och börjar blöda, då finns det anledning till ett blodsoffer, som i diktsamlingen inte tycks vara symboliskt, utan snarare en helt konkret strategi för att låta sig förbindas med naturen och de döda. På det sättet blir kropparna också en fortsättning av landskapet, det öppnas nya rum där insekter och växter kan gro, och i dikterna ändå tala. När dikterna framskrider upphör gränserna mellan rummen. 

I dikten på s. 46 står det således:

De i utgångspunkten trånga och klart avgränsade rummen, sovrummet och trädgården, låter sig inte begränsas av sina barriärer. För dikterna vägrar att ägna sig åt gränser. Dikterna är mer intresserade av att låta en ny natur växa fram, där sängen blir enormt stor, och där det finns både årstider, djurliv och landskap. De utvidgar sig inåt, in i intimiteten, in i sexualiteten, in i kropparnas extatiska förening.

I dikten på s. 22 står det:

Den ena kroppens gränser ska alltså finnas hos den andra. Den enskilda kroppen upphör inte vid sina egna yttre punkter, utan hos den andra. Och i dikternas mest extatiska delar, när det talas från ett vi, är det också svårt att bestämma vilken kroppsdel tillhör vilken kropp, vad som är önskan eller skildring. Kroppsdelar placeras oavhängigt av jaget och duet, en tunga läggs på läpparna, det blåses luft in i en mun, det klöses till blods, en navel kysser en annan navel. Och det är som om det är diktsamlingens egentliga budskap och absoluta kvalitet: det är i begäret, intimiteten och sexualiteten som världen blir större. Det är där ägarskap och ensamhet upphör. Inte som språk, nej, utan som faktisk och fysisk tröst, omsorg, lek, kärlek och sex.

Så står det också i en av samlingens sista dikter, på s. 62:

Med Sólgarðurin har Beinir skrivit Färöarnas första explicita queer-diktsamling, en för Färöarna ny litterär genre. Sólgarðurin är ett nytt siktmärke, både för litteraturen och för männen i det ovanstående citatet, som dikterna kan förutse att kommer få bruk för hjälp till att finna vägen mot framtiden. Därför lyckas diktsamlingen så väl. Dikternas starkt kroppsliga begär överskrider sig själv, och manifesterar på rörande sätt ett högre ideal om mellanmänsklig omsorg.