Bjørn Esben Almaas

Motivering:

Tio år efter sin föregående bok återkommer Bjørn Esben Almaas med romanen Den gode vennen, ett vackert, nervöst och skarpskuret stycke litteratur, en roman som möjligen, och på varsamt vis, hämtar glöd från sådana mästare som Patrick Modiano och Emmanuel Bove, alltså från en litteratur som ligger utanför Norden. Detta sagt bara för att försöka placera en författare som ända sedan debuten 2001 har gått sina egna vägar.

Så här inleds romanen: ”Inn i det grelle lyset mellom reolene kommer en mann.” Och så här avslutas den: ”Snart forsvinner han bak en grønn hekk, og så er det ikke lenger mulig å se ham.”

Som underström i Almaas senaste verk ligger det en barndomsskildring, men här handlar det inte om en nostalgisk eller bittersöt dekonstruktion av det förgångna, inte heller är det en försonad återgivning av en uppväxt. Snarare är Den gode vennen en hård och upprivande berättelse, ett skoningslöst budskap om återvändande plågor, om lidande och om ondska.

Som romankonstruktion är Den gode vennen tillsynes enkel, men det ingår ofta i en lyckad kompositorisk strategi att även komplexa former tycks flyta oansträngt. Ja, också i själva syntaxen ligger det en alldeles egen, opolerad förtätning i Almaas berättande.

Almaas har skrivit en behärskad, men likafullt djupt medryckande roman om ett barns miserabla villkor, om ständigt och dolt lidande och om den vuxna människans tillkortakommande – historien om ett trauma kunde man kanske kalla det.

I Den gode vennen avslöjas barndomens händelser baklänges, medan den vuxna mannens liv, familjelivet i nuet, böljar och rycker framåt närapå med den klassiska kriminalromanens dramaturgiska tryck. Med sitt skickliga grepp om detta kryssande förlopp visar Almaas att han har utvecklat ett verk med ett helt eget raffinemang.

Den gode vennen är en oroande rapport från en miserabel uppväxt, men den bär också i sig en helt egen vemodig intensitet, en intensitet som bara den riktigt goda litteraturen kan ge oss.