Inghill Johansen

Inghill Johansens författarskap är inte bland de mest omtalade i norsk samtidslitteratur, trots att allt hon har skrivit håller en osedvanligt hög kvalitet. Sedan debuten med romanen Hjertehvitt 1991 har hon gett ut fyra prosasamlingar: Suge (1996), Klage (2002), Forsvinne (2009) och Bungalow (2016). Nu är hon tillbaka med en roman, och årets bok bekräftar och vidareutvecklar en motivkrets vi känner från tidigare verk – faderns öde, platsens betydelse, jagets situation – och den gör det på ett mästerligt sätt.

Dette er G (inte översatt till svenska) är en fars bok, och det är dotterns, hon som är förbunden med släkt, familj och plats. Romanen skildrar dramatiska händelser och vardagliga tilldragelser på samma precisa och känsliga sätt, styrt av en vaken och varsam observationsförmåga. Huset spelar en avgörande roll som förvaltare av tidens outgrundliga och lätt förunderliga gång. Platsen G för sin del ramar in historien och knyter de olika delarna och stämningslägena samman. Taktskiftet som inträffar när det förflutnas historia övertas av nutiden, förs tillbaka till utgångspunkten när jaget en sista gång, i slutet av romanen, åter är tillbaka i G.

Kanske kan romanen förstås som en arkeologisk utgrävning där det materiella får en egen kunskapsmässig betydelse. ”Flyttelasset mitt ser litt ut som et gravfunn fra oldtiden” heter det på ett ställe med en typisk Johansen-formulering, som visar att den närmast svävande blicken på tillvaron aldrig släpper taget om det handfasta och jordnära. Humorn finns där, inte som en påträngande ton, snarare som en insikt i att de flytande betingelserna som gäller för varje människoliv, kan anta oväntade skepnader – smärtsamma och underfundiga på samma gång.

Inghill Johansen skriver om det som är och det som försvinner, och hon har en egen förmåga att foga det liv som levs här och nu in i ett förlopp som aldrig hotas av betungande traditionsbeskrivningar. Hennes tre rotationspunkter, faderns död, platsen och jagets liv, knyts samman på ett lite bullrigt sätt. Men detta är ändå inte en författare som ropar med uteröst. Som få andra författare klarar Inghill Johansen att förena den realistiska blicken med en ödmjukhet som antyder att världen inte är avhängig av vår närvaro i den för att vara. Hon vågar närma sig det tillsynes triviala på ett sätt som ger tingens närvaro en form för lysande mystik. Även det mest oansenliga och tillsynes obetydliga, tycks Inghill Johansen säga, kan påverka oss i riktningar vi inte själva har översikt över. 

Dette er G är en höjdpunkt i Inghill Johansens författarskap i synnerhet och i norsk litteratur i allmänhet.