Inka Nousiainen & Satu Kettunen

“– Har du någonsin skrivit nattdagbok?

Det har jag väldigt länge velat fråga av någon. Och äntligen en natt, med lätt molntäckt himmel och stjärnor som i matt papper, klättrar jag ensam upp på kullen och vet att tiden är inne.”

Yökirja (”Nattboken”), skriven av Inka Nousiainen och illustrerad av Satu Kettunen, är en berättelse om tystnad, vänskap, om att känna sig annorlunda och att bli accepterad. Bilderbokens huvudperson är en känslig och tankfull 6-åring som heter Kuu (Måne). Namnet avspeglar hans speciella egenskap – han är allergisk mot solljus. Om dagen måste Kuu gå iklädd en skyddsdräkt och bara ensam om natten är han fri. Men en natt träffar han flickan Raa under ett träd och med henne kan han tala om vad som helst.

I Yökirja är både det realistiska och det fantastiska närvarande. Nousianens berättelse har många nivåer och är full av symboler. På språklig nivå är namnen Kuu och Raa – som anspelar på solguden – varandras motsatser, men i mötet mellan barnen skingras skillnaderna och de finner mycket gemensamt. Även skillnaderna blir till styrkor i vänskapen, när Kuu, som lever om natten, kan lära Raa, som är van vid livet på dagen, hur man skriver nattdagbok.

Berättelsen i Yökirja är lyrisk och filosofisk. Det flytande och mångtydiga språket i kombination med illustrationerna som glöder av nattens färgmättade syner ger läsare i olika åldrar mycket att uppleva och reflektera över. Den vid första läsningen enkla historien undervärderar inte sin läsare, och för varje läsning upptäcker man nya betydelser i boken.

Personskildringen i Yökirja är ovanligt lyhörd och trovärdig. Genom Kuus och Raas vänskap behandlas ämnen som är viktiga i relationer mellan barn och överlag mellan människor, som att acceptera det annorlunda. Till en början tvekar Kuu att berätta för sin vän om skyddsdräkten som han bär på dagen, men oron försvinner när dräkten i barnens ögon förvandlas till en unik och fin rymddräkt, som får Raa att i stället för att retas förtjust sucka: ”Wow!”

Verkets ord och bilder samspelar perfekt och kompletterar varandra. På ordnivå återges Kuus tankar, bakgrund och liv, medan illustrationerna ger läsaren en inblick både i den omgivande världen och i Kuus inre verklighet. Den lyriska berättelsen med sitt dröjande tempo ger tillsammans med de färgmättade och fantasifulla bilderna möjlighet att analysera och begrunda olika känslor. Även om bilderboken innehåller spännande detaljer och också glada stunder när barnen leker, ger Yökirja också plats för tystnad och sorg:

”Ibland känner jag mig så tyst utan någon orsak. Och ibland blir tystnaden så stor att det inte finns plats för den hemma hos mig. Därför måste jag ta min tystnad någon annanstans, dit där den trivs bäst. Jag tar min tystnad till Raa.”

Negativa och positiva känslor visar sig i bokens värld vara relativa på samma sätt som Kuus och Raas skenbara motsats är det. Raa brukar gråta när allting är riktigt vackert. I bokens värld går glädje och sorg hand i hand, och i den nattliga verkligheten finns det plats för rädsla och oro, likväl som för glädje, vänskap och lek.