Karin Erlandsson

Havet är vägen som för ut i världen och ibland leder sjöfararen hem.

Det är själva förutsättningen för att leva på en ö. Man måste ständigt vara uppmärksam på havets rörelser, de svalkande vågorna kan i nästa ögonblick bli farliga och skrämmande. Öbon andas i havets rytm, där livets och dödens krafter möts.

Allt detta ger den existentiella klangbottnen för Karin Erlandssons roman Hem, som är det självstyrda landskapet Ålands kandidat till Nordiska rådets litteraturpris 2022.

Erlandsson har framför allt blivit känd som barn- och ungdomsförfattare. Hennes fantasivärld i tetralogin ”Legenden om ögonstenen” har väckt internationell uppmärksamhet. Två av delarna, ”Pärlfiskaren” (2017) och ”Segraren” (2019), nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomspris, liksom adventsboken ”Nattexpressen” (2020). I hennes rika produktion finns också flera romaner med thrillerartat innehåll.

I Hem breddar hon registret på ett imponerande sätt. Boken betecknas som en kollektivroman, men kan likaväl ses som en rad berättelser i novellform med ett gemensamt grundtema. Här koncentreras åländsk historia under sextusen år, från stenåldern till vår egen tid, med ett konsekvent genomfört kvinnoperspektiv. På en ömsint och lågmäld prosa porträtteras mödrar som står för allt det praktiska i hemmen medan männen oftast arbetar på sjön och är borta månader eller år i sträck.

Förhållandena kan te sig förbluffande likartade genom århundraden: saknad, oro, osäkerhet är den åländska kvinnans lott från vikingatidens krigståg till de stora kryssningsfartygens skytteltrafik över Ålands hav. Vad händer med kärleken, med barnen, när så mycket i livet sker på avstånd? Hur står man ut med att alltid längta? Och hur orkar man med besvikelsen när en länge väntad återkomst resulterar i tomhet och främlingskap?

En magisk sten – grå med en vit ring, likt ett öga – blir en hoppfull symbol, som binder samman de tio berättelserna. Stenen finns i nuet, men existerar samtidigt bortom tiden, som ett tryggt bo för alla tankar.

Det är vackert, suggestivt, berörande.

Karin Erlandsson har öppen blick för en hård verklighet, fjärran från idylliserande skärgårdsskildring. Hon skriver realistiskt, utan alla förskönande drag, men just därför blir texten också trovärdig. Visst finns det drömmar, men allt handlar om att överleva, att uthärda. Hon lägger stor vikt vid de historiska detaljerna: här är varje arbetsmoment rätt, antingen man fiskar eller bakar det åländska nationalbrödet hemvete i köksspisen. Sjöfartens centrala betydelse för välståndet på Åland i modern tid understryks i flera berättelser. Det viktiga är att man äger en kaffepanna och en fartygsandel, som det heter i ett sjömansbrev.

Romanen blir i sin språkligt behärskade stil en hyllning till en insulär värld, ett naturnära livsmönster, där kvinnorna självklart har det yttersta ansvaret för att vardagen ska fungera.

Havet ger och tar. Utsatthet och oro är öbons villkor. Men det skapar oböjliga, självmedvetna människor, burna av en inre kraft som ger stegen svikt och tankarna flykt.

Livet är hårt, men ändå inte utan mening. Det blåser en stark vind av trots och tillit genom Karin Erlandssons Hem med dess stundom nästan bibliska klang. Som när den gamle kyrkobyggaren Birger vandrar ut på det frusna havet. ”Håller det?” undrar han och får dottern Ragnhilds trösterika svar: ”Om isen håller för mig håller den för dig”.