Kristina Carlson

”Jag är sjuttio år, kanske lite yngre, kanske lite äldre. Jag vet inte exakt hur gammal jag är. Jag var nio år när jag blev skuren och stannade kvar i hovet. I hovet gavs jag ett nytt namn, Wang Wei.” Så presenterar sig jag-berättaren i romanen Eunukki (”Eunucken”; övers. Henrika Ringbom) – en avdankad hoveunuck som minns sitt liv vid Songdynastins hov i 1100-talets Kina. Genom anekdoterna som Wang Wei berättar reflekterar verket över eviga teman som kärlek och död, makt och utanförskap.

Wang Wei har separerats från sin familj, men lyckligtvis har han vänner vid hovet, andra eunucker. Eunuckerna, som anses ofarliga, sköter många olika uppdrag vid hovet, exempelvis har Wang Wei arbetat länge i palatsets harem. Vänner och förebilder är viktiga för Wang Wei, eftersom varken köttslig kärlek, eller kärlek till avkomlingar, är möjlig för honom. Kärleken och dess olika uttrycksformer fascinerar ändå honom, och när han funderar på kärlek betraktar han även könen. Som eunuck kan han iaktta såväl mäns som kvinnors egenskaper och relationer som från ett mellantillstånd.

Wang Wei har lärt sig läsa och räkna, men han har aldrig avlagt ämbetsmannaexamen. Tack vare sin trevliga natur har han ändå nått en viss framgång. Vid hovet klarar man sig om man inte lägger sig i maktkamper eller sprider rykten – ryktena är vapen och skvaller valuta, så det är bäst att noga väga sina ord. Efter pensioneringen vågar dock Wang Wei låta sina tankar vandra.

Döden vill Wang Wei inte tänka på, men vid hög ålder tränger den sig ofrånkomligen in i hans medvetande. Kejsarna har dött en efter en och även vännerna blir allt färre. Hälsoproblemen oroar honom, men trots att kroppen är en som gammal säck, rinner förnuftet klart som en bergbäck. Det saknas varken egenart eller humor i den jovialiska eunuckens minnen. ”Jag är sjuttio år gammal! Jag vill följa mitt hjärtas lust och bryta mot konventionens gränser!”

I sin roman utforskar Kristina Carlson ensamhet, mänsklighet och individens förhållande till samhället. Verkets avlägsna tid och miljö har en främmandegörande effekt och framhäver det tidlösa i den ålderstigna eunuckens funderingar. Carlsons klara, exakta språk är lyriskt, ofta aforistiskt, och ögonblicksbilderna är som kinesiska dikter eller träsnitt.

Kristina Carlson (f. 1949) har varit redaktör vid tidningen Suomen Kuvalehti och publicerat ungdomsböcker under pseudonymen Mari Lampinen. Hennes första roman Maan ääreen (”Till världens ände”; inte översatt till svenska) vann Finlandiapriset 1999. För sin andra roman Herra Darwinin puutarhuri (2009) (”Herr Darwins trädgårdsmästare”; inte översatt till svenska) fick hon Statspriset i litteratur och Tack för boken-medaljen. Verket var nominerat till Nordiska rådets litteraturpris.