Laura Lindstedt
”- Oooon... ei-ron! (- -) Rosa hade sett så enormt koncentrerad ut. Som om hon verkligen ansträngde sig för att i sitt begränsade ordförråd hitta precis rätt uttryck, en fräsig inledning, någonting som skulle fånga deras uppmärksamhet. Och så blev det ett ord som det där.” Det grekiska ordet ”oneiron” (dröm) uppenbarade sig också för författaren Laura Lindstedt och blev bokens utgångspunkt redan innan hon visste vad det betydde.
Lindstedts fantasi om sekunderna efter döden drar läsaren in i ett vitt mellantillstånd där tid och plats har upphört att existera. Detta okända mellan livet och döden utgör Oneirons (Oneiron, Norstedts förlag, utkommer 1 september 2017, översatt av Camilla Frostell) avskalade scen som äntras av sju kvinnor. Så småningom slocknar deras fysiska behov: de känner inte längre hunger, de behöver inte ens andas. Kvinnorna kommer från olika hörn av världen, de talar olika språk och har olika bakgrund. Polina är rysk bokförare, Rosa Imaculada brasiliansk hjärttransplantationspatient och Nina en fransk dam som väntar tvillingar. Holländska Wlbgis har cancer och Maimuna från Senegal drömmer om att bli modell. Den yngsta är österrikiska Ulrike. Sällskapets centralfigur är Shlomith, amerikansk-judisk performanskonstnär, vars anorektiska kulturella upptäcktsfärd tänjer Oneirons kroppslighetstema till det yttersta.
Kvinnorna samlas runt lägerelden, som är en röd peruk, och berättar historier likt en syskonskara i ett modernt Nangijala. Även efter livets slut ingår de i en gemenskap – en tröstande tanke som gör det möjligt att kommunicera och minnas. Tillsammans är de mer, till och med när nästan ingenting längre existerar. ”Pulsen är en klocka. Smärtan är en klocka. Allt var borta nu, allt utom orden. Samtalet (- -) fick tiden att gå, tog hand om dem, lät dem på något obegripligt vis förbli människor.” Till slut får även språket ge vika för en nästan telepatisk förståelse. I verkets sista del ledsagar kvinnorna varandra till den slutgiltiga försakelsen och friheten, samtidigt som vars och ens ödesstunder i tur och ordning rullas upp framför läsarens ögon.
En samhällskritisk och feministisk blick är inbyggd i den här fantasins stränga realism, och Lindstedts skildringar av mänskliga tragedier och maktutövningens mekanismer är sannerligen inga godnattsagor. Oneiron lyser också av författarens kulturhistoriska kunskaper som gör att hon både kan släppa loss och ifrågasätta seder och sanningar – precis som kvinnorna i det vita mellantillståndet gör när de försöker greppa ord och erfarenheter, totar ihop något som ska föreställa ett hem av sina kläder eller röstar om Swedenborgs himlalära.
Lindstedt leker skickligt med såväl text- och stilarter som prosans konventioner och skriver ett omsorgsfullt utmejslat, starkt språk. Slutresultatet är ett verk med många stämmor och nivåer, som i sin modernitet rymmer något bländande klassiskt. Det är som om författaren försökte komma åt fraktalens ändlösa små detaljer när hon skriver in hela världar i ett begränsat ögonblick. Oneirons vita verklighet, det tomma arket, fylls med levande berättelser som är hyllningar till fantasin, litteraturens möjligheter och det orubbliga konstnärliga arbetet.
Den nyfikna läsaren har bara ett, belönande alternativ: att ge sig hän åt den vita världens berättelser, precis som Ulrike, som anländer sist, hänger sig åt njutningen som hennes ödessystrar skänker henne på bokens första sidor. Men utöver det måste man gå igenom smärta och skam. Modigt – igenom allt man erfarit i sitt liv.
Laura Lindstedts (f. 1976) Oneiron belönades med Finlandiapriset i litteratur 2015. Också hennes debutverk Sakset (”Saxen”, 2007) var nominerad till Finlandiapriset. För närvarande färdigställer Lindstedt sin doktorsavhandling om problemet med kommunikation i Nathalie Sarrautes produktion.