Merete Pryds Helle & Helle Vibeke Jensen (ill.)
”Far siger, at det ikke er min skyld, det med, at min søster har glasøje. Men han siger også, at det ikke er hans skyld, at mor er flyttet hjem til min storesøster Jasmin, der bor på kollegie.”
Så har Merete Pryds Helle slagit an det ena temat i boken: frågan om skuld. Och det andra om det naturliga och det konstgjorda framstår också omedelbart: ”Min søster har glasøje. Hun får det hele tiden skiftet ud, for farven i glasøjet passer ikke til det andet øje…. Mor siger, at det er, fordi farverne altid skifter i det levende, at man aldrig kan holde fast i noget som helst.”
Merete Pryds Helle är en av Danmarks mest mångsidiga författare. Hon skriver lyrik, romaner (och har bland annat mottagit bokhandlarnas De gyldne laurbær), deckare, barnböcker och interaktiva sms-romaner. Hon bemästrar det danska språket i dess många skiftningar och kan konsten att utnyttja möjligheter mellan raderna, som till exempel i ovannämnda citat, där utsagan om det levande, att ”man aldrig kan holde fast i noget som helst”, drar upp spår till många delar av berättelsens handling.
Flickan som är historiens berättare har ramlat med sin cykel och styrstången har träffat och skadat hennes systers öga, så att hon har fått en ögonprotes. Samtidigt har deras mamma flyttat hemifrån, eftersom – visar det sig senare – pappans ”kærlighedsøje var blevet blindt”. Hans bekännelse kommer när han ertappar sina döttrar med att gå runt i trädgården på natten för att se med sina månögon.
Ögat är genomgående i författarens sätt att föra berättelsen vidare med hjälp av associationer, som väver samman den runda stenen som fick cykeln att välta, ögonprotesen som systern fick, och de andra ögontyper som kommer fram när man ser världen genom ett öga i glas. Mammans rosor, livet i den nattliga trädgården, fåglarna och fjärilarna tonar fram.
Och systern konstaterar att ”hvis det ikke var sket, havde hun aldrig vidst, at hun havde et levende øje.” Så i motsats till den traditionella skarpa skillnaden mellan det konstgjorda och det naturliga, fasthåller författaren här dynamiken mellan de två dimensionerna av tillvaron.
Detta understryks fullt ut av bokens illustratör, Helle Vibeke Jensen, som i starka färger och markanta mönster framkallar de krafter som ögat i glas kan se fram. Vi ser figurer som kan leda tankarna till den upplysning och frid man finner i österns mandalabilder och till den livfulla förunder- och föränderlighet som man kan framkalla när man sätter kalejdoskopet för ögat och vrider runt.
Helle Vibeke Jensen, som tidigare har mottagit danska kulturministeriets illustratörspris, har experimenterat med ordlösa bilderböcker, och hon är en mästare på att utnyttja mönster till livsyttringar. Därför berikar hon denna berättelse om skuld, kärlek, naturlighet och det konstgjorda; hon fyller inte de tomma ytorna mellan raderna, utan skapar ett helt eget, parallellt universum, som kanske kan väcka både oro och meditativ stillhet. Det är stor bildkonst att visa oss vad vi tydligt kan se i blindhetens mörker.
Och det är stor litterär berättarkonst att skapa en berättelse med så många skikt att man som läsare kan återkomma igen och igen och hitta nya sammanhang mellan associationerna, som väver sig ut och in mellan varandra.
Så mycket liv på så liten plats!