Mikaela Nyman

Motivering: 

Två havsomflutna världar möts hos Mikaela Nyman, född 1966, åländsk författare och journalist som sedan länge är bosatt på Nya Zeeland. I sin debutsamling När vändkrets läggs mot vändkrets, nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2020, drog hon paralleller mellan öarna i världshavet mot bakgrunden av systerns sjukdom och död. 

 I den nya samlingen För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled, fortsätter hon sin lyriska undersökning av tillvarons komplexitet. Och hon gör det med övertygande litterära medel. 

 Titeln alluderar på fenomenet med havsströmmar som hotar att dra en simmare ner i djupet om man inte rör sig sidlänges i stället för att simma mot vågorna. Ur den här bilden skapas dikter som likt ett universellt flöde av intryck fyller sidorna. Den grafiska utformningen gör att texterna pulserar på ett egenartat sätt. Tre punkter blir paustecken, orden får sina alternativa betydelser via snedstreck. Det är fråga om anteckningar, som böljar mellan djupt existentiella frågeställningar och vardagliga episoder. Ena stunden skriver Nyman små dagboksartade notiser för att i nästa ögonblick behandla mänsklighetens ödesfrågor. Blicken riktas mot rymden, ”universums knarrande brus”, där signaler från en förlist rymdkapsel fångas upp, inte så olikt stämningarna i Nobelpristagaren Harry Martinsons ödesvision ”Aniara”. 

 Det ger en stark dynamik åt texterna, som öppnar sig för många olika läsningar. Pandemin, kriget i Ukraina, klimatkrisen och allmänt kaos gestaltas mot bakgrunden av en syndaflod av tillkortakommanden: ”vad hände med alla milda sånger?” I en galen värld ökar handeln med uppstoppade djur medan bomber regnar över skyddslösa offer. 

 Ändå kan man spåra ett spirande hopp mitt i mörkret med barnen som ljusbärare i sin spontanitet. Mikaela Nyman ägnar sig ofta åt att namnge djur och växter: blötdjur, undulater, tistelfjärilar, blåregn. Än är det inte för sent att plantera solrosor. Hon skriver i anknytning till maoriska myter med vattenanden Taniwha som en både hotfull och tröstande kraft. 

 Dikterna har en precision i uttrycket som kulminerar i sviten av kommentarer till skrifter i sandsten, frilagda av tidvattnet vid den nyazeeländska kusten. Det är spår av liv och drömmar: ”med kinden mot sanden tillåter jag mig att tro”.