Ursula Andkjær Olsen

Ursula Andkjær Olsen

Ursula Andkjær Olsen

Photographer
Rolando Diaz
Ursula Andkjær Olsen: Mit smykkeskrin. Diktsamling. Gyldendal, 2020. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2021.

Ursula Andkjær Olsen (f. 1970) är en markant röst i nyare dansk litteratur. Hon flätar samman olika spår och komponenter i sina verk, som påminner om strukturer i klassisk musik. I hennes flerstämmiga och systemiska kompositioner är språket en levande organism, där tingen får betydelse av de relationer som de ingår i, liksom den värld de beskriver. Efter sin debut 2000 blev Ursula Andkjær Olsen en frontfigur i den nya generationen av diktare som började vända poesin mer ut mot världen genom att beröra teman som samhälle, kön, kropp och politik. Hon har skrivit över 15 verk, främst diktsamlingar, en roman samt flera hybridverk och har hela tiden arbetat över gränserna för olika konstarter.

I Mit smykkeskrin (inte översatt till svenska) vecklar dikterna ut sig över tid och som trådar till de andra dikterna i en imponerande nätverksstruktur. Diktsamlingen för vidare ämnen om moderskap och förlust som har varit centralt i författarskapet sedan Det 3. årtusindes hjerte (2012; inte översatt till svenska), men det nya och banbrytande är att temana nu knyts samman med övergångsåldern: ”jeg er en mor/som ikke gør nogen til søskende/som ikke kommer til at gøre nogen til søskende.” Klimakteriet har  bara berörts sporadiskt  i nordisk litteratur, och Ursula Andkjær Olsen behandlar det på ett originellt poetiskt sätt genom att visa hur övergångsåldern sätter spår i kropp och sinne samtidigt som den är en del av ett större kretslopp: "jeg får lov at prøve at dø/ før jeg er død/ jeg får lov/ det er en gave/ det er noget som ikke indstifter en gæld/ det er noget som ingen kan tage fra mig// overgangen fra frugtbar til ikke-frugtbar/ fra fuldmåne til nymåne/ jeg bliver jomfru igen// jeg bliver pige/ igen".

I detta kretslopp är kroppen förbunden med andra kroppar samt med naturen och ekonomin som en övergripande ordning. Dikterna visar livets biologiska och emotionella cykel, och övergångsåldern är en del av detta pulserande ekonomiska system, där vi upptar, avger och ger tillbaka.  Många ord i diktsamlingen betonar således att det finns ekonomi i alla relationer. ”Navlestrengen var den første økonomiske kanal/ den delte sig i mund og mundstykke/ siddende på hver sin krop”. Tydligare än Ursula Andkjær Olsens tidigare diktsamlingar visar Mit smykkeskrin hur ekonomins logik genomtränger allt i världen.

Diktsamlingens sju delar avskiljs av Sophia Kalkaus fotografiska arbeten och har titlar som Bankboks och Mit smykkeskrin, och de pekar liksom omslagets röda behållare på livmodern. I boken är livmodern en tom behållare eller en kanal för att en kropp kan överföras i en ny tills den smärtsamma förlusten av fruktbarheten. Döden spelar en stor roll i dikterna, liksom det finns spår av sagor och myter. I varje avsnitt uppträder en kursiverad, berättande dikt, och här dyker jagets barn och döda mor upp som röster och närvaro, men även som saknad, och de är en del av det större kretsloppet där allting hänger samman: ”at have/et sted i sig/erindringen om at have været/mindst to/sammenhængende organismer/den ene inden i den anden/som husker at have været inde i en tredje/måske husker//en civilisation af kæder af mindst to/ingen er alene”.

Ursula Andkjær Olsen får oss att genom dessa kedjor och strukturer se förbindelser mellan ting i universum som vi annars inte har förbundit med varandra. Hon får oss att märka att vår kropp ingår i en större helhet; att vi på ett närmast mytiskt sätt är en del av kosmos och i en form för utbyte med andra människor. På hisnande sätt rymmer Mit smykkeskrin allt och får oss att tänka och känna något om allting i världen. I Ursula Andkjær Olsens systemiska och kosmologiska grepp finns en linje till Inger Christensens storverk det från 1969 (Det, Modernista 2009, översatt av Marie Silkeberg), som det också alluderas till på första sidan i Mit smykkeskrin: ”det var det/var det bare det//så er vi med bussen”.

Ursula Andkjær Olsen har sedan debuten experimenterat med nya former och format, samtidigt med att det gradvis har kommit mörkare toner in i författarskapet. Hon har i hög grad inspirerat yngre generationer av diktare och står som ett fyrtorn i dansk poesi. Genom åren har hon mottagit en rad priser för sina verk, och hon var även nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2009.